Lokalhistoria: Axmar bruk del 2
Inne i hyttan, Axmar bruk. Foto: Henrik, Kuxabladet
Axmar bruk - en inledning
Olov Thunman, foto Henrik Westberg
De populärhistoriska följetongen skriven av Olov Thunman fortsätter med Axmar bruk. Tidigare har vi publicerat artikeln om Viksjö, som en gång i tiden var en sprudlande industriort. Nu har turen kommit till Axmar bruk.
Vad är det som fascinerar dig med Axmar bruk?
– Jag fastnade för att det var så stort på slutet av 1600-talet. Femtonde största i Sverige i lilla Hamrånge.
– Att man hade både masugn och smedjor. Vifors hade ingen massugn och inte Viksjö heller, de hade smedjor för att smida ut stångjärnet. På det viset var Axmar bruk ett komplett bruk på ett helt annat sätt.
– Järnbruken i Gästrikland hade till och ifrån kvinnliga bruksägare. Kvinnor spelade en undanskymd roll i samhället men inte vad gäller järnbruken. Ockelboverken hade kvinnlig ägare men även Högbo bruk hade det och även bruken i Hoforstrakten hade tidvis det.
– I Axmar ärvde Brita Behm bruket efter rättsprocesser. Jag kallar henne för järnladyn i texten, hon stämde de flesta runt omkring sig och hela hennes tillvaro ägnades åt rättsprocesser.
– Grundprocessen skedde i Ockelbo och hon skickade fram sin förvaltare som skötte bruket åt henne. Jag har inte tittat i protokollet själv men det är mängder av domstolsförhandlingar innan hon är ensam ägare 1728.
– Hon fick med myndigheterna att all skog öster om Hamrångeån hade hon ensamrätt att kola i. Sedan var förstås bönderna som gjorde grovjobbet.
– Om något bondhemman i Hamrånge hamnade på obestånd var hon där och löste skulden med marken som pant. På det viset fick hon tag i bondhemman.
Här nedan följer del 2 av Axmar bruk.
Henrik Westberg
Axmar bruk, ett stångjärnsbruk - del 2
I förra avsnittet av Olov Thunmans artikel om Axmar bruk fick ni läsa om metoderna, ägarna och de ursprunliga metoderna. I denna andra och avslutande del går allt inte som det ska.
Malm
Depkens tanke var att bruket skulle få malm från Dannemora gruva i Uppland. Denna malm lämpade sig väl för vallonsmide och gav en mycket hög kvalitet på stångjärnet. Malm kom också från gruvor på Utö i Stockholms skärgård. När tillförseln av Dannemoramalm på grund av konkurrens minskade så övergick man till tysksmide vilket gav en något lägre kvalitet på stångjärnet. Malm hämtades också från Bitsberg och Norbergs gruvor. Bitsbergsmalmen togs landvägen till Gävle, Norbergsmalmen till Västerås och därifrån med båt till Axmar liksom Utömalmen. Under 1800-talet var bruket också delägare i Storbergets gruvor i Torsåker.
Järnstämplar, Axmar nederst.
Häxprocesser i Hamrånge
När järnbruket bara var 3 år gammalt drabbades Hamrånge 1674 av den våg av häxprocesser som drog fram genom Sverige i slutet av 1600-talet. De första rättegångarna och häxbålen hade hållits i Mora 1669.
Häxhysterin drabbar inte bara Axmar by och Axmar bruk, vilka ligger helt nära varandra, utan även byarna Berg, Sjökalla, Fors och Wij. Av de anklagade kom fem från Axmar och en från vardera av de andra byarna.
Katastrofen 1721
Som ett led i att få Sverige till förhandlingsbordet och göra de svenska förhandlarna medgörliga härjade ryska flottstyrkor den svenska Östersjökusten i slutet av det stora Nordiska kriget som börjat 1700 i och med att Danmark, Polen och Ryssland anföll Sverige.
På Kristi himmelfärdsdagen 1721 landsteg ryska soldater och kosacker vid Sundsmar nära Axmar by. Den ryska styrkan bestod av cirka 30 galärer med 5000 man infanteri och 450 kosacker. Vid Axmar bruks hamn landsattes infanterisoldater.
Större delen av socknen plundrades och brändes. Masugnen, den Nedre hammaren och tillhörande byggnader brändes. Merparten av ännu ej levererat stångjärn sänktes av bruksbefolkningen. Vägen till Övre hammaren hittades inte av ryssarna då man inte hade några ridande kosacker med sig, därför klarade sig anläggningen vid Övre hammaren. Vid bergmästare Vallerius inventering efteråt uppskattades skadorna till ett värde av 16440 daler.
I hans inventering framgår att 21 bruksarbetare förlorade 2540 daler sammanlagt.
Mästersmeder, masmästare och annan personal
Till Axmar lockades ett antal specialiserade arbetare. Givetvis smeder och masugnsarbetare men också till en början egna kolare för att få träkol som passade vallonsmidet. Även egna körare som med stora kolvagnar hämtade träkolen vid brukets milor. När bondebefolkningen lärt sig kolning och transport så kom de att sköta dessa arbetsuppgifter.
Vid räckarhärden arbetade en mästersmed kallad mästerräckare eller en mästersven, på väg att bli mästare. Vid smältarhärden en eller två mästersmältare eller en mästersven. Förutom dessa ingick smedsdrängar och hjälpkarlar. När vallonsmidet upphörde gick man över till tysksmide.
I Axmar betalades i slutet av 1600-talet både smältar- och räckarmästarna med 540 daler kopparmynt i årslön, vilket får anses vara en bra lön. Om en mästersmed kunde producera mer stångjärn än stipulerat ur en viss mängd tackjärn och kol fick mästaren själv behålla förtjänsten av detta s.k. överjärn. De som arbetade i smedjan var anställda av mästersmeden och fick lön av honom.
Från början av 1670-talet och i nära 30 år var Johan Larsson masmästare, troligen hade han svenskt ursprung men hade lärt sig yrket av vallonska masmästare, möjligen vid Västlands bruk i Uppland varifrån han kom.
I mantalslängderna för 1600-talets sista årtionden finns många typiska vallonnamn, som Anton Nonnet och Jacob Stensson(Francois), vilka var Axmars första smältarsmeder. Ofta flyttade släktgrupper, så kom omkring 1683 smältarsmederna Mårten, Isac och Jacob Douhan till Axmar. Även Bertram Puse och Noe Gille var verksamma i Axmar.
Biskop Haquin Spegel besökte Hamrånge 1712 och noterar i sin visitationsberättelse att han ”på främmande språk förhört en del förnähmare som wårth modersmål icke alldeles woro mächtige”.
Under 1700- och 1800-talen verkade smeder med namn som Tupp och Thunman som mästersmeder.
Julmarknad vid hyttan, Axmar bruk, 2021. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Nya metoder
I Storbritannien utvecklades ny teknik. Stenkol började användas i processerna. Lancashiremetoden utvecklades för att bearbeta tackjärnet. Kostnaderna var. betydligt större än för en tysksmedja, men kvaliteten blev bättre. Under åren 1830-40 infördes metoden på flera bruk i Gästrikland, men det var bara de större som hade råd med detta och den första ”bruksdöden” inträffade.
Engelsmannen Henry Cort uppfann valsverket i slutet på 1700-talet, vilket effektiviserade produktionen.
Att framställa stål från stångjärn var krångligt enär kolhalten måste höjas. I Bessemermetoden, patenterad av Henry Bessemer i Storbritannien och industriellt funktionsduglig via experiment av konsul Göran Fredrik Göransson i Högbo/Sandviken fås en metod där man i en Bessemerkonverter smälter tackjärnet och direkt kan få rätt kolhalt för ståltillverkning. Denna process ger både större kvantitet och bättre slutprodukter. De bruk som inte hade råd med denna nya process lades ner, detta blir den andra bruksdöden. Under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet lämnade många bruksarbetare och deras barn Axmar bruk i takt med att bruket avvecklas. Det är stålindustriorter som Sandviken, Hofors, Forsbacka och sågverksorter som Norrsundet, Bomhus, Skutskär och andra orter som tar över den industriella utvecklingen i området.
Det ursprungliga bruket rivs och på dess plats anläggs en engelsk park, den nuvarande slottsparken och en trevånings herrgårdbyggnad uppförs, som kom att kallas Axmar slott
1800-talets nya bruk
Under mitten av 1800-talet ändras den gamla bruksordningen. Vifors och Viksjö läggs ner. Produktionen i Tönnebro flyttas åter till Axmar bruk. Tysksmidet upphör och stångjärnshamrarna tystnar. Bruksdriften koncentreras till Axmar bruk.
Det ursprungliga bruket rivs och på dess plats anläggs en engelsk park, den nuvarande slottsparken och en trevånings herrgårdbyggnad uppförs, som kom att kallas Axmar slott, efter ritning av arkitekten Johan Fredrik Åbom. Järnhanteringen flyttas närmare hamnen och ett nytt bruk uppförs under 1860-talet med en ny masugn, rostugnar, fem lancashirehärdar med mumblingshammare, kolhus och valsverk. En kanal grävs till det nya järnverket för att få vattenkraft. Mellan 1874 och 1890 finns även ett gjuteri. Genom denna ombyggnad överlever man den första bruksdöden men inte den andra.
1864 när masugnen är nästan ny tillverkas 8,6 ton tackjärn per dygn. I smedja och valsverk produceras som mest 17 729 skeppund eller 2659 ton stångjärn år 1891, sista tillverkningsåret blev 1894. Hyttan användes sista gången 1927. Delar av dessa byggnader finns kvar och är nu kulturminnen.
Karta från 1702, Lantmäteriet.
Mer lokalhistoria
Fler artiklar på Kuxa.se
