Lokalhistoria: Axmar bruk del 1
Inne i hyttan, Axmar bruk. Foto: Henrik, Kuxabladet
Axmar bruk - en inledning
Olov Thunman, foto Henrik Westberg
De populärhistoriska följetongen skriven av Olov Thunman fortsätter med Axmar bruk. Tidigare har vi publicerat artikeln om Viksjö, som en gång i tiden var en sprudlande industriort. Nu har turen kommit till Axmar bruk.
Vad är det som fascinerar dig med Axmar bruk?
– Jag fastnade för att det var så stort på slutet av 1600-talet. Femtonde största i Sverige i lilla Hamrånge.
– Att man hade både masugn och smedjor. Vifors hade ingen massugn och inte Viksjö heller, de hade smedjor för att smida ut stångjärnet. På det viset var Axmar bruk ett komplett bruk på ett helt annat sätt.
– Järnbruken i Gästrikland hade till och ifrån kvinnliga bruksägare. Kvinnor spelade en undanskymd roll i samhället men inte vad gäller järnbruken. Ockelboverken hade kvinnlig ägare men även Högbo bruk hade det och även bruken i Hoforstrakten hade tidvis det.
– I Axmar ärvde Brita Behm bruket efter rättsprocesser. Jag kallar henne för järnladyn i texten, hon stämde de flesta runt omkring sig och hela hennes tillvaro ägnades åt rättsprocesser.
– Grundprocessen skedde i Ockelbo och hon skickade fram sin förvaltare som skötte bruket åt henne. Jag har inte tittat i protokollet själv men det är mängder av domstolsförhandlingar innan hon är ensam ägare 1728.
– Hon fick med myndigheterna att all skog öster om Hamrångeån hade hon ensamrätt att kola i. Sedan var förstås bönderna som gjorde grovjobbet.
– Om något bondhemman i Hamrånge hamnade på obestånd var hon där och löste skulden med marken som pant. På det viset fick hon tag i bondhemman.
Här nedan följer del 1 av Axmar bruk.
Henrik Westberg
Axmar bruk, ett stångjärnsbruk - del 1
Axmar bruk, lokaliserat i nordöstra hörnet av Gästrikland, var vallonbruket som kom av sig och inriktade sig på tysksmide. I slutet av 1600-talet var bruket det femtonde största stångjärnsbruket i Sverige sett till produktion och det artonde sett till arbetskraften. En majdag 1721 kom katastrofen, i form av ryska soldater, som ödelade hela det nedre bruket. Efter uppbyggnad var produktionen åter i gång, hamrarna skulle dunka i nästan 150 år till. Under mitten av 1800-talet byggs ett helt nytt järnbruk upp och verksamheten fortsätter på delvis olika sätt ända till 1927 då all järnhantering lades ner.
Magasin - Foto: Olov Thunman
Metoderna
Vallonerna hade egna metoder både för kolning, masugnsdrift och smide. För att få träkol använde de den resta milan, tidigare hade man i Sverige kolat med liggande timmer.
Den vallonska eller fransyska masugnen är helt i sten till skillnad från den tidigare mulltimmershyttan. Även vallonsmedjan var annorlunda jämförd med en tysksmedja. I tysksmedjan gjordes smältning och räckning efter varandra i samma härd. I vallonsmedjan togs tackjärnet från masugnen först till en så kallad smältarhärd där smältan (gösen) vägde över 100 kg., vilken bearbetades för att få rätt kolhalt. Detta krävde stor skicklighet, bara vallonsmederna behärskade tekniken. Denna ”klump” slogs ihop med hammaren och därefter bearbetades den ytterligare i räckarhärden, där stångjärnet slutframställdes under hammarens dunkande. Vid en smältarhärd var man oftast fyra smeder och tre vid räckarhärden.
Axmar bruks tillkomst
Redan 1643 fanns planer på ett järnbruk vid Axmar strömmar i norra Gästrikland i Hamrånge socken. Av dessa planer blev inget då, men 1670 hade bergmästare Clas Depken fått godkänt av Bergskollegium och 27 augusti köpte han mark och dispositionsrätt till strömmarna av bönderna i Axmar by ( Jonas Eriksson, Olof Eriksson, Jöns Zakrisson, Nils Engelbrektsson, Olof Hansson och Per Jonsson). Äganderätten till strömmarna köps senare. Privilegiebrevet för bruket utfärdades av Bergskollegiet den sjunde april 1671. Strömmande vatten och skog för träkolstillverkning fanns på platsen, även hamnmöjligheter. Järnmalm och tackjärn kunde alltid fraktas. Det åtgick stora mängder träkol så närheten till stora skogar var viktig.
Ägarna
Clas Depken säljer bruket 1672 till Albrekt Behm. Genom flera dödsfall kommer hans dotter Brita Behm 1697 att överta driften av bruket. Hon var en stridbar kvinna som ständigt var i bråk, med bönderna om kolleveranser, med myndigheter om tillstånd och med sina släktingar om äganderätten. Smederna kallade henne för Järn-Brita. Böndernas kolleveranskontrakt kan närmast liknas vid slavkontrakt. Andra bruksägare och även landshövdingen var måltavlor för järnladyn. Efter att bruket bränts 1721 så lät Brita Behm bygga upp det och till sin förvåning fick hennes systerson Emanuel Swedenborg veta att hans femtedel hade brunnit och hon hade bara återuppfört sin del. 1728 har hon gjort sig till ensam ägare. Järn Brita avled 1755. Karl Albrekt Rosenadler tog över driften efter sin mormor. Bruket hade ekonomiska problem och 1772 köptes det av greve Fredrik Adolf Löwenhjelm. Ej heller han gjorde någon större lycka som bruksägare, oftast var själva driften av bruket utarrenderad.
Grosshandlaren David Schinkel köpte 1777 bruket och fick fart på driften. Efter tio år var David Schinkel en förmögen man och järnbruket gick för fullt. Förklaringen till detta torde vara en förmåga att utnyttja den krigsperiod, som inleddes i Europa i och med franska revolutionen 1789 och som med korta avbrott varade till 1815. Schinkel förvärvade även Vifors 1784 och Viksjö bruk 1803. Genom detta var grunden lagd till enmanskoncernen Hamrångeverken. Han förvärvade även Vallstanäs säteri och fastigheter i Stockholm. David adlades 1790 till von Schinkel. Av egendomarna skapade han ett fideikommiss som skulle ärvas av äldsta sonen Johan Fredrik, vilken ändrade stavningen till Schinckel. Hans enda barn dottern Beata Sofia gifte sig med översten Berndt Bergman, som efter svärfaderns död fick efternamnet von Schinkel (adlad 1840). Deras son Carl David noteras 1861 som ägare till Hamrångeverken, han skulle bli den siste Schinkeln till bruken i Hamrånge. Bergvik och Ala AB köpte bruken 1890. Huvudskälet till köpet var Bergvik och Alas intresse för skogen. Dock förekom bruksdrift fram till 1920-talet. Skogskoncernen Stora Kopparberg köpte Bergvik och Ala och numera ingår Stora Kopparberg i skogskoncernen Stora Enso. Bruksområdet ägs och förvaltas numera av Föreningen Hyttan.
Brita Behm, Nordiska Museet.
Tre av ägarna synes ha varit extra driftiga. Den första var Brita Behm, den andra var David Schinkel och den tredje var Berndt Bergman (senare Berndt von Schinkel).
Järnmagasinet, nu restaurang. Foto: Olov Thunman.
Det ursprungliga bruket
Axmar var ursprungligen ett vallonbruk. Det var Norrlands första vallonbruk. 1673 hade 48 mantalsskrivna personer flyttat till det nya samhället, många av dem med vallonursprung. Efter att Övre hammaren kommit i gång 1695 fanns 64 mantalsskrivna personer på bruket, vilket placerade bruket på artonde plats i Sverige. Av Hamrånge sockens mantalsskrivna bodde då 16,5 % på bruket. Nödåren i slutet av 1600-talet drabbade Sverige och Axmar hårt, befolkningen minskade till 51 mantalsskrivna 1701.
I nuvarande slottsparken låg masugnen, kolhus och en smedja, med en hammare och två härdar. Dessa togs i bruk 1672. Man smidde på franskt manér under 1670-80-talen. Skiftgång infördes 1683 i smedjan. Vid masugnen arbetade under åren 1681-1700 en masmästare, hyttdrängar och två uppsättare samt en bokare som krossade malmstyckena. Vid smedjorna arbetade i medeltal sex till sju smeder. Brukets egna kolare var i genomsnitt på 1680-talet nio för att därefter sjunka till fyra 1701. Körare hade man i medeltal tre under 1680-talet för att 1701 vara två.
Som nämnts byggdes Övre hammaren 1695, också den med en hammare och två härdar. Den placerades vid Skärjeån några kilometer uppströms väster om bruket. Antalet smeder ökade nu till tio. I samband med att Övre hammaren togs i drift övergick man till tysksmide. Det privilegierade smidet fastställdes till 1500 skeppund stångjärn, vilket motsvarar 255 ton. Detta placerade Axmar som det femtonde största stångjärnsbruket i Sverige. Merparten av produktionen exporterades. Bruket hade en egen hamn för lossning av järnmalm och utförsel av stångjärn. Det finns fortfarande två magasin vid hamnen. Tackjärnet framställdes till största delen på bruket men sedan 1693 års privilegium hade man också rätt att köpa tackjärn från Öster- och Västerbergslagen.
1757 uppfördes en ny mangårdsbyggnad, vilken fanns kvar till mitten av 1950-talet. Lövenhjelm begärde 1773 hos Bergskollegium att få flytta Övre hammaren till Tönnebro, men av detta blev inget just då.
I början av 1800-talet fastställdes det privilegierade smidet för hela Hamrångeverken till 4400 skeppund stångjärn och under perioden 1804-1814 utsmiddes årligen 4300 skeppund. Efter nytt tillstånd smidde man ut 5000 skeppund per år.
Karta från 1702, Lantmäteriet.
På 1830-talet var det gamla bruket så slitet att flytt eller ombyggnation måste ske. Tanken var att flytta hela Axmar bruk utom masugnen till Tönnebro, men Berndt von Schinkel var försiktig och flyttade bara Nedre hammaren dit, där ett nytt smidesbruk byggdes upp 1842. Produktionen vid detta uppgick till drygt 1100 skeppund stångjärn per år. Även om koltransporterna blev mycket kortare så måste ju tackjärnet fraktas från Axmar till Tönnebro och det färdiga stångjärnet åter till hamnen i Axmar. Detta blev för kostsamt. Berndt von Schinkel förstod att han måste koncentrera all tillverkning till Axmar och så skedde på 1860-talet. Även Vifors och Viksjö smedjor lades ner. Första november 1861 upphörde tysksmidet vid Axmar.
År 1834, då fortfarande det gamla bruket var i gång, tillverkades i hyttan cirka tre ton tackjärn per dygn och sju personer sysselsattes. Vid hammarsmedjorna i Vifors och Axmar arbetade 26 smeder. Brukets totala arbetsstyrka, hammarsmeder, bruksbetjäning, masugnsarbetare, skogvaktare med flera, uppgick på Vifors till 75 män och på Axmar till 134 män. På Vifors bodde totalt 259 och på Axmar 455 personer.
I nästa del om Axmar bruk, bland annat Häxprocessen och Katastofen 1721.
Mer lokalhistoria
Fler artiklar på Kuxa.se
