En ria av riksintresse
På Ersk-Ols i Östby finns en unik torkria. Det är en typisk Gästrikeria som förr fanns överallt i landskapet. Idag finns bara två kvar och en av dem står här och den har restaurerats med stöd från Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Den andra rian har hittats i Åttersta.
Bakom de stora djurstallarna på Ersk-Ols, med vacker utsikt över hagar och Östersjön, döljer sig något som i det närmaste liknar en liten hembygdsgård med flerhundraåriga byggnader. Sven-Arne Eriksson som är dagens ägare och brukare av gården visar med stolthet upp torkrian, bastuhuset, smedjan, snickarverkstaden och härbret.
- Det är ett stort arv och ett stort ansvar att förvalta allt detta, säger han.
Ingela Broström på Länsmuseet i Gävleborg håller med och säger att det är en spännande samling byggnader som finns på Ersk-ols och att det är viktigt att de finns kvar. Men det är torkrian som hon tycker är allra intressantast. Det är ett två våningar högt hus för torkning och tröskning som innehåller både ett ugnsrum och ett rierum. Man eldade i den stora ugnen och sädeskärvarna staplades i rader på stänger som lades ut på bjälklaget för att torka. Därefter tröskades kärvarna ur på golvet i rierummet.
- Det som är så spännande med den här rian är att den står kvar på sin ursprungliga plats och att ugnen finns kvar. Det är unikt, säger Ingela som i rollen som antikvarie på Länsstyrelsen ledde arbetet med att dokumentera och restaurera rian och bastuhuset på Ersk-Ols. Ett arbete som genomfördes med hjälp av byggnadsvårdsbidrag och expertstöd från Riksantikvarieämbetet. Och ska sägas, tack vare att Sven-Arnes mamma Elsa hörde av sig eftersom hon anade hur värdefull rian var.
Ingela Broström berättar att torkriorna har sitt ursprung i Finland, Ryssland och Baltikum och att de började komma till landet på 1500- och 1600-talet när svedjefinnarna vandrade in. Riorna har alltså främst återfunnits i finnmarkerna, utom i Gästrikland där det fanns rior i hela landskapet.
Eftersom kvaliteten på riatorkat spannmål var högre än på spannmål som behandlats på traditionellt sätt försökte kungamakten genom påbud förmå alla svenska bönder att bygga torkrior. Men bönderna, utom gästrikebönderna alltså, var skeptiska.
När nordiska museet på 1920-talet gjorde en expedition till Gästrikland så uppmärksammades riorna och de beskrevs som det mest framträdande regionala särdraget i Gästriklands byggnadskultur.
- Men när det gjordes en inventering på 1970 så vara de borta. Så vi blev ju väldigt entusiastiska när Elsa Eriksson hörde av sig, säger Ingela Broström.
Hon gjorde ett litet sidoprojekt efter restaureringsarbetet och gick då igenom tingsprotokoll för att pussla ihop hur gårdarna runt Östby bildades. Därför sitter det en ägarlängd uppklistrad på insidan av rians dörr. Överst står namnet Jöns Larsson och årtalet 1543, alltså namn och årtal då Sven-Arne Erikssons anfader tillträdde fastigheten Östby 1. Längst ned står det Sven-Arne Eriksson 2002. Nästa namn ska bli David Eriksson. Årtalet är dock inte bestämt än.
