Människor från förr - Börje Grönberg berättar om "Vestmans Emil"
Läs samarbetet mellan Börje Grönberg och chefredaktör Johan Beijer i serien artiklar om “Människor från förr”.
Vestmans Emil hette egentligen Emil Vestman och åren dessa berättelser utspelar sig är på 1930 - 1940 talet ungefär. Men vem var Vestmans Emil? Den långa, slanka figuren som vandrande på vägarna i Ockelbo.
Han gick något framåtlutad med händerna på ryggen. Han hade alltid gummistövlar med en röd gummilapp vid stortån. Det berodde på en ganska stor knöl på tån som trängde på stöveln, hålet på stöveln var gjort för att passa knölen på foten. Den röda gummilappen kom från en cykelslang och var mjuk och tänjbar för att hindra irritation.
Om man frågade vart han skulle gå var han nästan alltid på väg till någon gård där han skulle hugga spisved, vilket var hans huvudsysselsättning. Ofta var det några dagars jobb så han fick stanna över natten. Han fick också mat och en slant för besväret.
Vestman var på ett arbete och när man satt och åt mat på kvällen kom samtalet att handla om kvinnor. Vestman var genast med i samtalet och talade om vilken kvinnokarl han var, han visste minsann hur man skulle behandla det andra könet. Senare på kvällen när Vestman gått och lagt sig gick frun i huset till hans sovrum och knackade på dörren. Hon ville retas och frågade om hon fick komma till honom, frun fick inget svar.
Följande morgon konstaterade man att fönstret till rummet stod öppet, den store kvinnokarlen hade smitit ut genom det.
Vestman hade sällan några pengar. Det hände att han ofta lånade en slant. En dag kom han in till en större affär och frågade efter chefen som genast fick frågan om Vestman kunde få låna tjugofem öre. Han fick lånet men på vägen ut vände han sig i dörren och sa: ”Han får väl kalla på mig om han blir försätt”.
Om bussen kom brukade han stanna den och kliva på. Hans ord till bussföraren var nästan alltid ”Det kostar väl inget, ni ska ju ändå vägen fram”.
DELA DINA MINNEN
SKRIV GÄRNA TILL REDAKTIONEN OCH BERÄTTA OM FLER STARKA, LOKALA PERSONLIGHETER FRÅN FÖRR
Vestman hade en syster som bodde i Järbo. Han hälsade ofta på henne och fick kläderna tvättade. De resorna kallade han att åka ”utrikes till Järbo”.
Det pratas om vädret och Emil är med i samtalet. Samtalet styr in på snön som kommit mängd och då kommer Vestmans kommentar. ”Tänk va mycket snö HansHans Pelle har fått som har så mycket skog.
Då Vestman blev pensionär förändrades hans liv. Han fick en helt annan ekonomi, nu kunde han åka taxi som aldrig förr och hade råd att bli fotograferad. Hans uttryck för detta var ”att ta av sig”.
Han tog taxin till till sina bekanta, bara för att meddela: ”På måndag kommer jag och visar mig på kort och nu har jag ”täje av mig helt ock hullen”.
Det finns många uttryck som kan tillskrivas denna vänliga och snälla person, han tänkte inte lika som de flesta, men saknas i vår bygd.
Nyheter på KUXA.SE
