Sten minns punkåren - del 1
Sten Eriksson, jobbar som biblioteksassistent på Ockelbo Folkbibliotek. Men på fritiden, under alla år har Stens stora passion varit musiken. Han spelade i rockband i unga år i slutet av sjuttiotalet, 80-talet och 90-talet, och gör det än idag. Även om han aldrig blev den där rockstjärnan, var det heller inte meningen. Idag spelar han i två band, gör egna musikprojekt i hemmastudion. Men hur såg det lokala musiklivet ut i Ockelbo, då för 40 år sedan?
– Man måste börja med 50-talsrock, säger Sten där han sitter i biblioteket i huset på Norra Åsgatan i Ockelbo.
– Det var Elvis, Chuck Berry, Little Richards. Då var jag tio, elva år. Ganska snart övergick vi i att lyssna på hårdrock. Lars Lang, en kompis ända sedan barndomen, det var hans musikintresse som drog igång mitt musikintresse.
Sten läser baksidan av en av The Vertex-singlarna.
Sten förklarar att mycket av hans berättelse också är Lars Langs berättelse, att de känt varandra och musicerat ihop i mer än fyrtio år, gör att han ofta åter kommer till vad ”de” gjort.
De umgicks mestadels på somrarna, när Sten bodde hos sin faster i Mo. En faster som skulle betyda mycket för Stens musikaliska utveckling. Det var bland annat hennes avlagda Levin-gitarrer, och några som ofta saknade strängar eller var spräckta, som de första trevande försöken till att spela musik började.
– Efter 50-talsrocken tog hårdrocken över. Som Kiss, Deep Purple, Status Quo, Sweet, Slade.. Men man pratade inte om ”glam” då utan de var banden som figurerade i svensk popmedia. Vi läste en tidning som heter Poster. Det var nästan bara bilder i den, sen mer och mer artiklar. Men det byggde på stora färgbilder på artisterna.
– Image, kläder och yta har aldrig intresserat mig. Kiss till exempel var inte häftiga för att de målade sig, utan det var låtarna som var häftiga.
I poster började man skriva om Sex Pistols och Ramones och något som heter punk.
– Det var det parallellt med att vi hade börjat spela lite smått, men inte riktigt fattat att det inte var så omöjligt som man trodde. Som (Deep) Purple, så duktig skulle man ju aldrig bli, och så duktig blev jag aldrig med facit i hand. Men med punken fick man en annan ingång. Att du kan spela musik så gott du kan, det gjorde punken tydligt.
– Det handlade mer om vad man sa och utlevelsen, än spelskicklighet.
– 1976 när vi började spela var det en liten värld. Jag och Lasse började som duo. Arsh Kids hette första duon och andra duon hette Fronten.
– Ja, ”arselbröderna”, haha. Men det hade inga sexuella kopplingar mer än att det lät fränt.
1977 fick Sten och Lars en idé om att de skulle spela ”svensk pop”.
– Vi gick i åttan, i varsina klasser,men vi samlades hos mig och musicerade.
– Vi spelade in en kassett med den gamla beprövade metoden, på två kassettdäck där vi spelade in bongos och sen dubbade vi och spelade in gitarr och sång. Ingen låt var längre än 1.10 min.
Samlingsboxen Mamma med flera lokala band: The Vertex, Pinballs, Modern Art, P.F. Commando, Traste & Superstararna, Human Error, Zeke Varg och Ex-Pop.
1978 fick vi våra första riktiga instrument. Fasters frälsningsarmégitarr och grytlock ersattes med att Sten fick en bas och Lasse, trummor.
– Det lutade hela tiden åt att vi skulle spela de instrumenten.
ABF anordnade en gitarrkurs och Christer Dahlberg höll i den.
– Den gick jag och även några gamla lärarinnor från Raboskolan. Meningen var att vi skulle lära oss Evert Taube, Fred Åkerström och Olle Adolfsson… men när jag lärt mig barré ackord, då var jag nöjd och slutade, säger Sten och skrattar.
Vad var nu ”Svensk pop”?
– Det var viktigt för oss att inte definieras som punkare. Men i efterhand så var vi punk, det vill säga den tidiga punken, den innan allt blev satt i en mall.
– Ganska tidigt dog ju punken, för mig i alla fall. Jag kände att punken hade blivit för allmängiltig och kommersiell. De första banden som slog igenom via punkvågen i England hade så extremt olika stilar. Inget av de tidiga banden och skivorna spretade åt alla möjliga håll och var extremt bra. Ett band som hette ”Wire” som var extremt nyskapande. Jämfört med The Clash och Sex Pistols som var mer ordinär rock.
– Men när Clash kom med London Calling 1980 då var det definitivt inte längre punk. Och punken i sig hade blivit att man skulle låta på ett speciellt sätt och spotta på publiken.
– Vi hade ingen revolutionslust ingen anledning att vara upprörd.
Men tillbaka till 1979.
– ”Svensk pop”-försöket hade vi släppt då, och vad det var det fick vi nog aldrig klart för oss. Lasse blev värvad av ett band som hette Garage och de bytte snart namn till Lars Langs.
– Vi blev bekant med Di Leva och de andra banden i Gävle.
Sten tänker efter och formulerar sina tankar.
– Vi hade ett annat motstånd på den tiden. Jag gjorde saker och ting på trots. Det här ville jag göra. Det var inte vad som förväntades av mig eller vad samhället tyckte jag skulle göra. Det fanns ingen föräldrageneration som ställde sig upp och applådera när vi ungdomar spelade i ett band.
– Men jag fick indirekt stöd hemifrån, det var ingen som hindrade mig eller krävde annat av mig.
– Jag gick i samma klass om Mikael Borg och vi började med ett ”skojband” som hette Exit 45. Vi spelade på Gotan då, 22 september 1979. Det var ett samarbete mellan oss tre, Mikael, jag och Lasse, som hade börjat i Mikaels stuga i Svartsbo året innan.
– Det var press och media som drev på definitionen av ”punk”.
Att Sten kan alla datum för spelningar och har koll på alla bandmedlemmar i olika konstellationer genom åren är för att han antecknat allt i en bok.
– Exit 45 blev ganska utbuade, vi var inte så värst bra.Förutom covers spelade vi en egen låt som jag och Lasse hade skrivit som hette ”Kommersiell smörja”.
– Och en låt som Mikael Borg hade skrivit som i princip var de franska glosorna som vi skulle lära oss på gymnasiet, som hette pourquoi - varför?
Efter den spelningen blev det dock mer seriöst. Mikael, som spelade parallellt i Lars Langs (ironiskt nog utan Lars Lang själv med i bandet), ville ha ett eget projekt. Mikael, Lars och Sten bildade då C-Side Spinners.
– En liten ordlek med Seaside, och Spinners skulle väl associera med ska och reggae, tänker Sten nu 40 år senare. Vi spelade en hybrid av ska, pop, reggae och punk. Vi var väldigt inspirerade av The Specials bland annat.
Bandet omformades sakteligen med några olika konstellationer till att bli The Vertex.
– Det var press och media som drev på definitionen av ”punk”.
Sten i studion idag, arbetande med sitt album sedan 2017.
– Till exempel, det var inte så svart eller vitt att punkare och raggare skulle ogilla varandra. Men det fick vi läsa i tidningarna, att vi skulle spöa skiten ur varandra. Men så enkelt var det ju inte.
– Lars Langs hade gjort en EP som hette ”Greatest hit” som kom 1979, då skulle vi göra en skiva eller en singel, det skulle man göra som band. En singel var ekonomiskt möjlig att göra. Vi gick in i studion 1980.
– PF Commando och Quiet från Gävle hade varit nere i Stockholm och spelat in, det skulle vi också göra.
– Jag hade aldrig varit en studio förut. Hade ingen aning om hur det gick till. Vi var fyra grabbar från 15 - 17 år. Vi hade inte direkt någon erfarenhet.
– Skivan blev tam för vi stod inte på oss tillräckligt. Vi fick bland annat arra om en av låtarna, jag fick spela en helt annan basgång som blev katastrofalt fel i början. Det ändrade vi inte på, exempelvis. Vi fick inte ens vara med i kontrollrummet när låtarna mixades.
– Tonight the sky will be ours, hette den första singeln av The Vertex. Den var en flopp, jag tror inte man kan säga att vi fick någon positiv respons någonstans. Men numera går skivan på tradera för 1500 spänn.
Sten Eriksson, i sitt bibliotek.
– Gävle Ljudstudio, det var Mora träsks studio i Hille, Gävle. Studion betydde mycket för musiklivet i Gävle. Där spelade vi in en singel med två låtar som hette ”John/Fell in love” och en tredje låt som hette It´s all arranged, den hamnade senare på en samlingsplatta (Mamma-boxen, se bild). Båda singlarna och samlingsskivan kom ut 1981.
– Första singeln gav vi i bandet ut själva, det vill säga vi sålde den då vi var ute och spelade.
– Men den andra singeln, som vi också sålde, kom även ut via Plattlangarna som skötte distributionen. Samlingsskivan gavs ut av en musikförening i Gävle som hette Mamma (se bildtext).
1982 spelade Vertex i Bollnäs och de blev bekant med en kille som hette John L. Byström.
– Vi pratade med honom om han kände någon som kunde bli manager och då pekade han på sig själv.
Hur det gick för Sten och The Vertex, med ny manager och turnéer... Det och mycket får ni läsa i nästa del.
Mer musik på Kuxa.se
