En krönika om The Rolling Stones - bonuskommentar av Sten Eriksson
Rolling Stones har alltid varit lite lösa i kanten. Det där svajiga, twangiga, otagbart drivande men ändå bakåtsträvande. Rolling Stones musik spretar, den vill ta sig både bakåt och framåt. En sådan musik behöver en stadig kärna och det hade den i trummisen Charlie Watts. Han gick bort i dagarna, 80 år gammal.
Charlie Watts var en bra trummis för bandet Rolling Stones. Han höll takten när sångaren Mick Jagger fick feeling, och i sitt sparsmakade spel skapade han luft och där i luckorna kunde Keith Richards lägga sina gitarrlicks.
The Rolling Stones bildades 1962 och var från början ett bluesband, namnet tog de från en låt av bluesartisten Muddy Waters.
Rolling Stones var (får man skriva nu?) en enhet större en de enskilda delarna och de skapade, med Charlie på trummor, ett alldeles eget slags driv. (Speciellt det att han slutar slå på hi-hat vid varje slag på virveln.) Snart var bluesbandet ett rockband med blues-influenserna där i botten.
De jämförs ofta med den andra storheten från 60-talet, Beatles. De senare var eftertänksamma, kalkylerade, fyrkantiga och i brist på ett annat ord mer och mer ”skrivna”. En stil som vi kan kalla pop. Alldeles banbrytande, fantastisk och episk pop. Men när Beatles mot slutet av 60-talet återgick till att bli lite mindre rigida, lite mer lösa, ja, då återgick de till en annan slags musik. De återgick till det Rolling Stones aldrig lämnat: Rock n rollen.
Crossfire Hurricane, 2012 Om Stones tidiga år, om Altamont och flytten till Frankrike.
Men The Rolling Stones kunde skriva hits också och en av bandets grundare, multiinstrumentalisten Brian Jones tillförde mycket till det tidiga soundet. Inte minst i låten Under My Thumb från skivan Aftermath, 1966, där han spelar marimba.
Varje gång vi spelar låtarna av The Rolling Stones i bandet. När bas, gitarr, sång och framför allt trummor samspelar, då förstår jag deras storhet.
The Rolling Stones tog sig ur 60-talet, men de sparkade Brian Jones i maj 1969 och två månader senare hittades han död i sin swimmingpool. 1969 dog också fyra personer i publiken på festivalen i Altamont, där Hells Angels var scenvakter. Stones flydde Storbrittaniens höga skatter och producerade skivan Exile on Main St. i Frankrike, 1971.
Mitt personliga förhållande med Stones började nog innan jag visste att bandet existerade. Som många i min generation, såg vi Full Metall Jacket av Stanley Kubrick på VHS (och några år senare DVD) och förbluffades av det fantastiska soundtracket med Rolling Stones Paint it Black på toppen.
Paint it black har ett alldeles eget unikt driv, Keiths fantastiska gitarriff, Jaggers monotona men ändå melodiösa och perfekt anpassade sång och en text som alla tonåringar kan relatera till. Och sen trummorna!
Paint it black är första spåret på skivan Aftermath från 1966, och idag har den 610 miljoner lyssningar på Spotify.
20 feet from Stardom, 2013 tar upp många av de störstas körsångare, Merry Clayton bl.a.
Andra spåret som kom till mig under åren var den oefterhärmliga Gimme Shelter från 1969. Som börjar med fantastiskt smakfulla gitarrer, en genial percussion-gurka och när trummorna kickar in med de fantastiska ackorden då är man i rock n roll himlen. Mick sjunger med sångerskan Merry Clayton, och hennes sista minuten tagning går till rockhistorien som en av de mest uttrycksfulla duetterna i rockhistorien.
Men det skulle dröja ända till 2016 innan jag upptäckte Rolling Stones på riktigt och det gjorde jag genom min och min bandkollegas gitarr. Vi lärde oss, bland andra, låtarna Brown Sugar, från 1971 och Honky Tonk Woman, 1969. Men kruxet var att vi bara var två gitarrer. Även om vi bollade riffen var det först när vi fick en trummis som storheten i låtarna kändes helt klart.
Varje gång vi spelar låtarna av The Rolling Stones i bandet. När bas, gitarr, sång och framför allt trummor samspelar, då förstår jag deras storhet.
Sten Eriksson, intervjuades september 2021, om punkåren i Ockelbo med bandet The Vertex, bland andra. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet.
Sten Eriksson om Charlie Watts
Sten Erikssons är en lokal musiker baserad i Ockelbo. Han är också ett stort fan av The Rolling Stones. När vi har dig på tråden... Vad skulle du säga är det som gör Charlie Watts unikt?
– Han var ju mer jazz-trummis än en klassisk rocktrummis. Han har en del egenheter, som det är svårt att säga. Han har inte ett så kallat matched grip, som Ringo har, utan traditionellt grepp.
Steve Copeland (trummis i The Police) hade en bra analys; Att Watts låg lite före med kicken och släpade med virveln. vilket ger ett unikt groove.
– En låt jag tänkte på när jag hörde att han gått bort var Honky Tonk Women. Men andra bra låtar är Jumping Jack Flash och Start me up.
Hur kommer det gå för bandet nu?
–Det återstår att se. Det beror nog på hur turnén går. Jag tror Keith Richards vill fortsätta, men vi får se.
