Krönika - Daft Punk 1993 - 2021
Thomas Bangalter and Guy-Manuel de Homem-Christo heter två män med en illa dold hemlighet. Trots att de gjort sitt bästa att undvika att synas utan sina robothjälmar de senaste 20 åren, vet ändå alla deras riktiga namn: Daft Punk.
Daft punk bildades 1993 från början som ett rockband och namnet tog de, likt band som Led Zeppelin, från en recension i en musiktidning.
I deras fall den brittiska tidningen Melody Maker, där recensenten beskrev bandets sound som ”a bunch of daft punk” - en massa dum punk.
Perfekt epitet på en elektronika-duo som lät lite skitigare men ändå var mycket mer musikaliska i sin behandling av samplingar och synthar än merparten av alla samtida kollegor.
Daft Punk skulle komma att bli förnyare inom dans- och elektroniska musikgenren.
Det trots (eller kanske tack vare) att de släppt skivor med eoner av tid emellan.
Under 90-talet florerade deras musik och ackompanjerade numera klassiska musikvideos. Skivan hette Homework med singlar som Da funk, där hunden sorgset går omkring och lyssnar på en boombox. Och musikvideoregissören Michel Gondrys mästerverk med dansare som alla får symbolisera en varsin synthslinga i Around the world, ja, den kräver nog sin egen krönika.
Da funk, Around the world var två tidiga verk av Daft Punk där de satte sin prägel på dansmusiken. Det gjorde de med en liten skiftning på basen. Teknomusiken fram till Daft Punk hade en tendens att köra, sedan housemusikens första storhetstid på 80-talet, kicken four on the floor med en stadig takt på ettan, tvåan, trean och fyran. Då fick bastonen plats där i emellan. Men Daft Punks båda låtar lade basen tillsammans med kicken och mixades in med en teknik som heter ”sidechain” att en kompressor trycker undan bastonen när kicken vill in, vilket skulle definiera deras sound. Det gav en omisskännlig tyngd och svänget gör att det är svårt att sitta still helt enkelt.
Enligt bandets egna legend var det här, innan 2000, som de båda herrarna blev robotar.
En olycka I studion där en samplingsmaskin exploderade och ur stofftet, då killarna vaknade upp, märkte de att de var robotar.
Sedan dess har de inte gett intervjuer eller uppträtt någon gång utan sina robothjälmar. Grundtanken var att musiken skulle stå för sig själv.
Med skivan Discovery som kom ut 2001, gick Thomas Bangalter and Guy-Manuel de Homem-Christo tillbaka i sina föräldrar skivbackar och samplade hela sin inspirationskatalog. Att det låter brustet och skitigt på sina håll, det ger något till soundet.
Discovery skulle komma att definiera hur dansmusiken skulle låta under hela 00-talet.
Kollage-formen, att spela in och bygga musik utifrån redan existerande musik var inget revolutionerande från Daft Punk och många är det som gjort samma sak, men på Discovery finns en lång rad med hitmusik som alla består av samplade bitar av 70-tals disco och funk. Christo nämner också i en intervju att popkonstnären Andy Warhol, som kan sägas samplade bildvärlden i sin konst, var en stor inspirationskälla. Men Daft Punk fick in svänget och ofta får de till hjärtskärande harmonier vars skalor och tonval ofta ger känslor som nostalgi och saknad och längtan till något de aldrig varit med om, hos lyssnaren.
Ta bara spår som Digital Love (samplade från George Duke - I love you more) med textraderna ”Last night I had a dream about you In this dream, I'm dancing right beside you And it looked like everyone was having fun The kind of feeling I've waited so long” - där raderna och musiken båda pekar åt dåtiden, då när alla hade roligt och till en möjlighet till romans I framtiden. Ren längtan förpackad i en liten poplåt.
Andra halvan av 00-talet skulle sedan innebära en lågvattenperiod. ”Harder, better, faster, stronger”, från Discovery var en hit i egen rätt och samplades också av Kanye West. Men skivan Human After All (2005) spelades in på sex veckor och blev inte omtyckt av recensenterna.
Hur vänder man den trenden. Daft Punk satsade hela sin budget på ett framträdande. På utomhusfestivalen Cochella florerade det rykten om att något stort var på gång.
Daft Punk hade i hemlighet byggt en gigantisk pyramid med led-ljus och scenshowen skulle bli arketypen för hur alla DJ:s, som Aviccii och Swedish House Mafia bland annat, skulle göra sina shower mot slutet av 00-talet och in på 10-talet.
2010 gjorde Daft Punk ytterligare något oväntat. De var ombedda av självaste produktionsbolaget Disney att göra en låt till deras kommande film Tron 2.0. Men det blev en hel skiva. Daft Punk jobbade i två år med soundtracket, tillsammans med en dirigent och en 72 manna stark klassisk orkester skapade de en otrolig amalgam av elektroniska synthar, stråkar och otroliga känsla för harmonier och arpeggion.
Att jobba med riktiga musiker och inte bara sampla instrumentslingor från skivor gav mersmak. Om Discovery var samplingar av äldre låtar i föräldrarnas skivbackar, så var den kommande skivan Random Access Memories att återskapa soundet från förr med legenderna från förr.
Random Access Memories är en hyllning till musikhistorien, och en återgång till Daft Punks rötter men aldrig utan att förlora känslan av att vara nytt och spännande.
Med på albumet fick Daft Punk samarbeta med både sina idoler och musiker från andra genrer. Nile Rogers från Chic (David Bowie och många andra) skriver den största hiten på albumet, tillsammans mede Daft Punk och Pharell Williams. Ingen kunde undgå låten Get Lucky sommaren 2013. Med på albumet är också synth- och discopionjären Giorgio Moroder, trumlegendaren Omar Hakim, sångaren Julian Cassablanca från The Strokes och många fler.
2016 släppte de två singlar med The Weeknd. Sedan har det åter varit tyst.
Kanske kände duon att de gjort allt? Eller var pressen för stor att följa upp megasuccén med R.A.M? För den 22 februari 2021 meddelade bandets manager att duon splittrats.
Är det här bara ännu ett sätt för Daft Punk att skapa hype? Kommer de återuppstå i någon ny skrud eller är det bara teorier från ett fan mitt i sitt sorgearbete?
Hur som helst, tack för musiken.
