Författarintervju: En bok om Hårdrock
Simon Lundh ska till att "raka". Behemoth-Nergals barbershop i Polen
Vi tar ett snack med författaren till boken Hårdrock, Simon Lundh, på telefon.
– Jag är frilansjournalist sedan 16 år tillbaka. I det här fallet är det Sweden Rock Magazine där jag skrivit sedan 2003. Men jag har också skrivit om mänskliga rättigheter, cigarrer, tatueringar, och resereportage, jaktreportage. Falkenering i Qatar var väl det mest udda.
Du har en personlig ton i boken, jag känner igen det som ett visst ”Hårdrocks-anslag” som jag känner igen hos mina hårdrockar-vänner?
– Det är roligt att du säger det! På fredag (5 februari) är vi ett gäng journalister som ska hålla korta föredrag, här nere i Malmö. Då har jag just valt det ämnet ”om man skriver exkluderande om man tillhör subkulturen som man skriver om.”
– Det är ordval , referens och ton. Med just ordval kan man exkludera rejält och läsaren fattar ingenting. Sen finns ju en hel del termer och referenser i subkulturer. Som att låten är ”tysk” det fattar ju hårdrockare vad det är. Termer som ”Grindcore” och ”blasta” när man spelar trummor. Klart att det exkluderar de som inte är insatta.
– Och Tonen då, det är ju den humorn som förekommer i hårdrocksvärlden. Sprängfylld med ironi. Det gäller ju inte all hårdrock, som Norge under 1990-talet. Det går inte att lyssna utan att ta sig själv med stor humor , ironi.
– Man influeras av banden, som har en viss ton. Iron Maiden, det är lite Monty Python över dem. Kolla bara videon Holy Smoke med Iron Maiden som exempel.
– Vad gäller att författa boken Hårdrock var det svårt att hitta balansen. Men tanken är att boken ska hitta en ny publik.
– Den har gett ut som ljudbok. Anton Körberg var inläsaren och han betonar vissa grejer annorlunda än vad jag tänkte när jag skrev den.
Simon förklarar hur inläsaren betonade ”hängde med” i betydelsen ”umgås med” istället för vad han egentligen menade ”följde med”.
– Då blev jag ett fan istället för en journalist.
I boken finns det svarta rutor med små anekdoter, listor och intervjuer. Ian Haugland, trummisen i Europe figurerar en hel del?
– Ian Haugland han intervjuade jag via en kompis på Rockklassiker. Han är ju en allmänt lätt snubbe att ha att göra med och han babblande på.
– Där fick jag både anekdoter och mycket om Europes historia.
– Anekdoterna i svarta rutor var hela bokidén från början.
Simon förklarar att två kapitel i boken har lite mer personlig prägel. Vad han menar är historier som inte alltid berättas i alla andra biografier och popkulturella historieböcker.
– Det är thrash-avsnittet och svenska musiker avsnittet, för där har jag intervjuat flest och det ger en unik inblick. Som mina intervjuer med L.G Petrov (Entombed) och Mikael Stanne (Dark Tranquillity, Hammerfall, In Flames).
– I San Francisco har jag gjort en popkultur-guidbok och där ingår även thrash-metal.
Jag måste bara fråga om Kid rock, som återkommer i boken?
– Han är så jävla dålig. Det är det det handlar om. Han representerar den fruktansvärda eran på på 90-talet med Rap-metal. Jag var hårdare i originalet, så min redaktör fick be mig stryka en hel del.
– Jag gör ju en poäng av det i boken, att den kristna högern bar fram Marilyn Manson. Jag gör samma sak med Kid rock, men hans karriär tar nog ingen vidare fart på grund av mig, haha.
Boken väger in på nätta 272 sidor, men när jag läst ut den vill jag läsa mer?
– De ville ha 128 sidor från början. Med fler bilder. Men det skulle inte funka, sa jag direkt.
– Sen att undertiteln innehåller ”Allt om banden”. - med vår dryga ironisk hårdrrocksjargong så är det många som poängterat det.
– Till slut blev det en 272 sidor lättläst toalettbok. Men var går gränsen? Det är förstås massor av band som skulle haft mer utrymme.
Vilket är det bästa mötet du haft med rockartister genom åren?
– Som jag skriver i boken har mejlkonversationen med Jason Becker påverkat mig mest
(Jason Becker var gitarrist som fick ALS och blev förlamad, han fortsätter trots det att komponera musik med hjälp av tekniska lösningar så att han kan styra datorn med munnen red.anm).
– Bästa mötet står annars mellan Municipal waste-turnén jag var med på 2009 och några av de olika "hemma hos" jag har gjort: Nergal, Chuck Billy från Testament, Steve Souza från Exodus, Blitz från Overkill, Jesper Binzer från DAD och Ronnie Atkins från Pretty Maids. Den sistnämnda publiceras i nästa nummer av Sweden Rock Magazine och var väldigt speciell eftersom han har långtgående cancer.
– Vi visste inte vilket tillstånd han var i så det var lite nervöst. Alla frågor kändes triviala. Han visade sig dock må ganska bra men han har trots allt fått en dödsdom så det blev en väldigt verklig intervju. Alla klyschor slutade vara klyschor.
Innan vi lägger på kommer Simon på en till sak.
– Jag blev ju pappa mitt i processen. Han kom två månader för tidigt. vi åkte in på sjukhuset tre dagar innan deadline. Jag skrev klart manuset medan min sambo låg med värkar. Det blev ett dramatiskt avslut.
