Krönika: Novent
Lärde mig nyligen att det finns något som heter novent. Ordet ska vara en sammanslagning av orden november och advent. Det ska ha funnits med i Språkrådets lista som ett av nyorden år 2020, men jag har alldeles missat novent, trots att högtider är en stor del av livet för mig.
Glädjehögtider såväl som sorgehögtider. Jag har ju förmånen att som präst få dela livet vid många högtider tillsammans med en del av er.
Firar ni novent? Hur går det till?
Söker på nätet och det verkar som om novent drar mot heminredning, pyssel och pynt. Att smygstarta ett adventsliknande julfirande långt innan det egentligen är dags. Smaker, dofter ska fylla hemmet.
Vår kultur har svårt med väntetider, det gäller att korta dem, utom när man står på perrongen och väntar på ett tåg och väntetiden förlängs, fem minuter i taget (som när som helst kan ändras…)
Advent är en väntetid som i stället för att pynta strävar efter att ta bort, skala av, förenkla det yttre, och ge rum för det inre livet. Det liv som mår bra av tid, utrymme och tystnad. Det liv som lockar men också skrämmer. Våra liv levs nästan alltid i ett brus olika röster som söker påverka oss, ofta kommersiella. De lockande inköpen ska ge oss det mys, den känsla av välbehag som vi söker, ja ungefär så kan den rösten utlova. Vi handlar, men vill ändå ha mer. Julkommersen slår rekord år efter år.
Allting har sin tid, så har advent sin tid också. Att ge sitt inre den tid och uppmärksamhet som vårt inre behöver. Inte sladda förbi och tänka att vi tar det senare, när då? Det blir liksom aldrig av. Vårt inre liv är till stor del fördolt för oss själva, lätt att köra över när höghastighetssamhällets tempo får råda.
Advent är inte bara ljus och mys, det vi helst vill se och möta, i adventstiden bor också en strävhet som manar till eftertanke, ett vemod som ibland kommer över oss. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vart bär det hän med världen?
Christina Danielsson Foto: Henrik Westberg
Just här där vi befinner oss finns platsen för det goda mötet, det gudomliga. Den längtan som lågmält pockar på uppmärksamhet, ja kanske känslan av tomhet, av ensamhet kan visa vägen. Kyrkorummets tysta språk, advents- och julsångernas klangfulla språk kan visa vägen för oss.
När vi tänder adventsljusen är det en fin tradition, men också en symbolhandling som tyst talar till oss om att det brinner ett ljus i världen. Ett annorlunda ljus som berättar om ett osvikligt och trotsigt hopp. Det blir ett uttryck för vår innersta längtan men också ett svar på den. Ljuset säger oss att det finns en tillit och en orubblig förtröstan att luta sig emot. Vi är inte ensamma och utlämnade.
Krigen pågår, freden syns långt borta men tillsammans längtar vi och arbetar för freden och friden så långt som vi kan påverka. Vi behöver varandra. Advent uppmanar till stillhet, eftertanke men samtidigt finns uppmaningen att handla för andra, ha medmänniskor i fokus, medmänniskor nära men också långt borta.
Allting har sin tid! Advent har sin, God jul - sedan!
Senaste på kuxa.se
