Profil: Jennie Liw
Ursprungligen publicerat i Kuxabladet v42,2018
Vi möts av en stor kram då vi träder in i hallen hos Jennie Liw, veckans profil.
– Så är det hos oss, konstaterar Jennie glatt och sprudlande. Välkommen hem till oss, säger hon då vi sätter oss i de stora mysiga fåtöljerna.
– Det som är ”hemma” just nu, konstaterar Jennie, vi kommer troligen inte bo här för all framtid men just nu är det rätt för oss. Jag trivs i Ockelbo men jag dras mer och mer till vatten, vatten och närheten till skogen. Lugn och ro.
– Så nu sänder jag ut det till universum, ett hus vid en sjö tack! Du vet, det är ju så det fungerar, det du sänder ut kommer tillbaka till dig. Det är attraktionslagen. Ibland får man verkligen vara försiktig med vad man skickar ut till dem, för det kan komma tillbaka med full kraft, på gott och ont.
Jennie pratar om ”Dem”, andarna och energierna som finns i allt som omger oss. Men för att se hur Jennie kom in på det mediala får vi gå tillbaka i tiden.
Jennie Liw kommer från Gävle, Bomhus men släkten kommer från Hälsingland både på mamma och pappas sida. Alfta och Bollnäs.
– Sen har vi lite Dalablod i oss också på mormors sida, från Sundborn berättar hon.
Hon spelade fotboll i division ett och blev uttagen till landslaget nere i Halmstad, men beskriver det som att hon ”var på en annan plats” just då och tackade nej. Hon var även tävlingsdansare i latinamerikansk dans och fick som bäst SM-silver då hon var 16 år gammal.
Hon var mycket ute i skog och mark som barn, både på bärplockning och fiske. Hon satt även på älgpass med sin pappa, Kent.
– Men jag skrämde nog bort älgarna, säger Jennie och skrattar. Jag prasslade med godispåsar, skramlade med termosen och läste Kalle Anka. Men det var mysigt att vara med i alla fall.
Hur hon hamnade i Ockelbo och hur hon träffade sin man förklarar hon först som mest av en slump eller tillfällighet.
– Men samtidigt finns det ingen slump. Allt har en mening. Jag skulle inte ens vara på den platsen vid den tiden och när vi möttes, men den kvällen då ramlade himlen ner för oss båda.
Jennie hade sin son William som då var 5 år och Anders hade Sanna sedan tidigare som var 4 år gammal. De barnen är idag 21 och 20 år gamla och har flyttat ut och bor och arbetar i Gävle, men senare fick de också dottern Emma som idag är 13 år.
– När man kommer ur ett långvarigt förhållande har man ju vissa tvivel och man är försiktig.
Men efter ett år flyttade vi ihop i Anders villa i Ockelbo. Det blev som det var tänkt liksom.
Jennie beskriver det hektiska liv som hon levde de åren mellan 2002 och 2007. Sonen William gick på förskola och hockey i Gävle, med många kalla timmar i hockeyhallar som följd. Hon själv arbetade som chef och ledare för ett konsultbolag i Gävle och ansvarade för 120 konsulter som arbetade i skift sju dagar i veckan på olika arbetsställen.
– Om någon var sjuk ringde de mig tidigt på morgonen, vardag som helg. Det var montörer och truckförare, tekniker administratörer som bemannade Ericsson och all kompetens fick jag lära mig att ha i huvudet.
– En gång minns jag att jag var magsjuk och satt med telefonen i ena handen och spyhinken i den andra och däremellan försöka ringa in konsulter för olika uppdrag.
Det intensiva arbetet pågick i fem och ett halvt år, sedan kraschade hon.
– Ericsson i Gävle skulle läggas ner. Alla varslades om uppsägning och på mina axlar kom bördan av de 120 personer som vi hade hand om. Alla hanterade uppsägningen på olika sätt, några höll sig undan och andra ville samtala vissa inte alls. Det blev för mycket helt enkelt, det var en tuff tid.
– Jag hade ett nytt uppdrag att bygga upp en ny hyrverksamhet på Eriksson i Hudiksvall. En morgon kom jag inte upp ur sängen.
Jennie var hemma i ett år. De första fyra månader kom hon inte utanför dörren och hon beskriver det som att hon varken klarade av att möta andra människor eller sig själv. Hon var helt enkelt slut.
– ”De”, andevälden, hade klubbat ner mig där i sängen. Jag hade inte lyssnat på varningsklockorna. En god vän hade varnat mig för att jag skulle gå in i väggen om jag inte stannade upp och lyssnade. Hon var även den som gav mig healing när jag var i den djupaste svackan.
– Det var då jag kom in på healingen och det andliga, det kom starkare till mig när jag stannade upp, liksom att vänta in sin själ. Tiden var inne.
Jennie beskriver hur hon alltid haft som filmer som spelats upp för henne, men att hon aldrig har förstått att det var andevärlden som visade förloppen för henne. Gradvis började hon lita på sin förmåga.
– Andevärlden ger dig saker som du ska förmedla. Men jag kan aldrig tvinga någon eller ge någon vägledning till en person som inte vill ta emot eller har bett om det. Jag får aldrig säga ”du behöver healing eller dylikt”, då gör jag den personen till ett offer och det strider mot etiken och moralen inom denna bransch.
– Jag vet att det här kanske låter konstigt för många människor, men jag brukar säga det att ingen har patent på sanningen. Samtidigt får alla tro vad de vill, jag vill inte tvinga det här på någon annan.
Jennie gick en Medium-utbildning hos engelsmannen Terry Evans. Ytterligare utbildning kom inom Rieki-healing, som hon beskriver som naturliga universella energier som finns i allting: I saker, i naturen, i det vi säger, inom oss med mera.
– Det började med en sommarvecka där jag fick möjlighet att prova på under trygg ledning; healing, meditation, psykometri och att öppna upp kanalerna till andevärlden. Det kändes naturligt för mig.
– Sen gick jag en 2,5 årig utbildning inom mediumskap hos Terry och en av det första saker han sa till mig var ”du kan gå hur långt du vill men ditt största problem är ditt ego”. Där fick jag börja om, bryta ihop och komma igen. Idag är jag diplomerat Medium.
– Hur du dömer din omvärld blir en direkt spegling av dig själv, det är från ditt perspektiv som du ser världen. Det är en ständig utveckling och en process som pågår hela livet. Samma gäller när du ser saker som du gillar hos en annan person, då är det egenskaper som du själv bär på och tycker om.
Jennie hade sagt upp sig från sitt jobb som chef på konsultbolaget och fick nu möjligheten att påbörja en deltidstjänst.
– Jag fick chansen att jobba deltid på Ockelbo Ost och det är jag väldigt tacksam för idag. Där fick jag chansen att både arbeta som innesäljare men även ta det lugnt och återhämta mig. Jag jobbade där i sju månader, det var en rolig tid. Sedan började jag mitt nuvarande arbete på kundservice på Berendsen där jag framförallt arbetar mot vår kund Region Gävleborg. Men just nu arbetar jag även som MKA utvecklare och lagerchef, ett vikariat åt en kollega som är sjukskriven.
Hon har också startat det egna företaget Ockelbo Liw och hälsa. Där hon har privatsittningar, seanser, husrensningar och ger healing. Jennie tar oss med ut i friggeboden som hon och maken Anders byggt tillsammans. Där hon tar emot sina kunder.
– Allt jag tjänat in via behandlingar har gått tillbaka in i firman, friggeboden, interiören, möblerna samt utbildning. Det är rätt energier som flödar och då kan det aldrig bli fel.
– Jag gick från att ha allt det världsliga, bra lön, karriär och det materiella till att inte ha dessa förutsättningar, starta om från noll och idag har jag allt det här… Framförallt så mår jag bra och det är jag tacksam för.
Jennie beskriver hur hon idag har lärt sig att känna igen varningsklockorna lättare.
Jennie Liw – På plats i älgpasset
– En varningsklocka är när hjärnan går snabbare än talet, det går så fort och allt blir rörigt. Jag är ju en ”Doer”, men när jag går på högvarv då känner jag att jag måste hålla i tyglarna. Just nu är det mycket på jobbet, och det gör att jag behöver begränsa mig och ta hjälp. Vi ska ju hålla hela livet, eller hur?
– Men nästa vecka får jag kliva ur vardagen en stund. Då är det älgjakt!
Traditionen med pappa på älgpasset fortsätter.
– Min pappa, behandlas just nu för leukemi, men han ska vara med mig på passet på måndag, precis som jag var med honom när jag var liten, men nu hänger han med mig och ger kloka råd.
Geväret är laddat och hon är beredd, men mest tycker hon om att sitta på passet med en kopp kaffe och känna in energierna.
– Någon älg kommer jag troligen aldrig att få skjuta, för precis som när jag var barn kan jag fortfarande inte hålla tyst i passet, säger Jennie och skrattar.
Fler artiklar på Kuxa.se
