Diana Butucaraius och Erik Lindenborg hittade sitt hem i Ockelbo
Efter att ha letat i hela Sverige, i Rumänien och delar av övriga Europa fann Diana och Erik sin perfekta plats i Stenbäcken i Ockelbo. Att Ockelbos kultur- och industrihistoria stämmer in i keramikern Diana Butucarius utforskning av industriarvet gjorde inte saken sämre. I sommar ställer de båda ut i Wij valsverk där Dianas verk kommer att ackompanjeras av Erik Lindeborgs ljudinstallation.
Försommarsolen gassar och Erik och Diana bjuder på svalkande vattenmelon på verandan till det stora grågröna huset i Stenbäcken. Där bor paret sedan två år tillbaka tillsammans med det lilla charmtrollet Flora som föddes precis efter att flyttlasset anlänt hit. Till huset hör ladugård och lada där Diana för tillfället har fullt upp med att färdigställa konstverket som ska visas i valsverket.
Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
– För mig är det viktigt att jobba med lokala material och att de kan kännas igen av besökarna, säger Diana och pekar mot en hög med grenar som ligger i ett hörn.
Det är aspskott som elleverantörens entreprenör lämnade efter sig efter markarbete i vintras och som ska utgöra stomme till skulpturerna. De kommer att kläs med lera som kom i dagen när samma entreprenör grävde ner elledningarna.
– Aspskotten och leran kan vi i Ockelbo relatera till. Jag vill uppgradera materialen, göra något vackrare och samtidigt lär jag mig själv något om platsen säger Diana och förklarar att tekniken att väva samman aspskotten även relaterar till hennes barndomsminnen och rumänsk hantverkstradition.
Diana visar upp utställningen med glasfönster av återbrukat material i Malmberget.
Hon kopplar också den uppgrävda mineralen i form av lera och kolet i trädstammarna till Ockelbos industriella historia. Utställning är nämligen en del av ett större projekt som ingår i Dianas doktorandarbete på Konstfack. Det handlar om samspelet mellan naturresurser, industriutveckling och människors identitet med exempel även från rivningen av Malmberget i Norrbotten.
– Vi utgår ofta från ett lokalt perspektiv men det större sammanhanget och det globala är alltid närvarande i vårt tänkande, fyller Erik i.
Skapar musik till Dianas konst
Inför utställningen på valsverket har han följt Dianas arbete med mikrofon i handen.
– Jag har spelat in ljud när hon stått vid Östbyvägen och grävt upp lera och i alla andra delar av processen. Sen har jag programmerat algoritmer som genererar ett musikstycke, berättar Erik som har sina rötter i improvisationsmusiken. Han har pluggat, spelat och jobbat med musik i 20 år och har en mastersexamen i jazzpiano. Under åren har han lärt sig alla moment i musikskapandet, inklusive hela inspelnings- och mixningsproceduren och dessutom byggt en egen studio.
Paret hittar ständigt projekt att samarbeta inom. Här ett av deras första, ett musikalbum av Erik med (uppvikbart) omslag av Diana.
Även Erik har nu ett forskningsprojekt på Konstfack med liknande inriktning som Diana men med fokus på samspelet mellan musik, hantverk och konst. Han gör ingen hemlighet av att han påverkats mycket av Diana som kommer från en kultur där familjebanden är väldigt starka.
– Min kultur förvandlades i mötet med Diana. Ända sedan dess har jag aktivt sökt sätt för oss att kunna arbeta tillsammans, hur kan en keramiker och en pianist skapa något gemensamt.
På vägen ut till Dianas ateljé som ligger på skullen ovanför ladugården berättar Erik om drömmen att vinterbona ateljén och dessutom bygga en musikstudio i ladan innan han övergår till att beskriva hur han i sitt forskningsprojekt undersöker hur musik har använts rent funktionellt av människor som ett stöd i arbetet.
– Den engelske poeten Robert Graves menar att rytmen i anglosaxisk poesi baseras på årtagen i en båt medan den irländska poesin bygger på rytmen i smedens slag med släggan, säger Erik.
Diana Butucaraius i ateljén (på logen). Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Diana med rötter i Rumänien
Diana är född och uppvuxen i Bukarest i Rumänien men hamnade i Sverige bland annat för att hon ville lossa lite på de starka familjebanden och leva mer självständigt. Men nu har jag börjat längta efter mer gemenskap och sammanhang, säger hon med ett litet leende.
Skulpturer i lera.
Efter grundutbildning i Bukarest sökte hon sig till Konstfack i Stockholm för en mastersutbildning. Här har hon arbetat främst med keramik i skulptural form och med glaskonst. Förutom att hon bedriver doktorandstudier vid National University of Arts Bucharest så undervisar hon i trä- och textilslöjd på Futuraskolan International i Stockholm, måndag till torsdag och dagpendlar från Ockelbo.
– När man dessutom har en liten tvååring så lär man sig att jobba snabbt och i korta sessioner, men jag har det konstnärliga arbetet med mig hela tiden, även när jag sitter på tåget, säger Diana.
Ett av motiven till att flytta till Ockelbo var att kunna leva ett mer hållbart liv, något som de menar var omöjligt för dem i Stockholm, inte minst av ekonomiska skäl.
– Vårt mål är att kunna både arbeta och leva på samma plats, liksom odla våra grönsaker, säger Diana tillägger att det också finns en tanke på att skapa mer gemenskap genom att kunna erbjuda andra konstnärer möjlighet att bo och arbeta hos dem i Stenbäcken.
Erik tillägger att förhoppningen även är att livet i Ockelbo kommer att leda till att de får mer tid till viktiga samtal.
– Jag tror att det generellt finns ett uppdämt behov av dialog och fördjupade diskussioner, säger Erik.
Diana visar hur skulpturerna är designade så att objekten kan kombineras på oilka sätt. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Vill bli mer delaktiga i Ockelbo
För Diana som keramiker är frågan om hållbar produktion en utmaning. Mycket av keramiktillverkningen är nämligen både energiintensiv och förknippad med miljöproblem. Ett av sätten att komma runt problemen är att arbeta med obränd lera som hon gör inför utställningen på valsverket. Men den leran kommer att vara mycket skör.
Både Erik och Diana säger att de längtar efter att bli mer delaktiga i kultur- och samhällslivet i Ockelbo men att de hittills inte riktigt har orkat, med allt från studier och undervisning i Stockholm till en väldigt pigg tvååring.
– Men i och med utställningen på valsverket har vi ändå börjat gräva ner oss i historien här i Ockelbo. Och genom att bli mer lokalt aktiva kan vi bli del av en mer hållbar utveckling.
– Alla måste göra vad de kan, säger Erik och tillägger att som konstnär vill varken han eller Diana att presentera sina arbeten för en liten utvald klick och sen grina över att världen inte förstår dem.
– I stället har du en skyldighet att försöka förstå världen och engagera dig, säger han bestämt.
