Livet på landet: Lätt som en plätt
Efter att ha landat lite i efterdyningarna av branden har vi hittat tillbaka till någon slags normalitet i livet igen. Gårdsjobbet finns där varje dag, djuren finns där och stödet jag får av alla våra vänner och bekanta hjälper mig igenom dagar som är tunga.
Maj kan vara rätt hektisk på en liten gård. Allt ska helst ske samtidigt och tiden tycks visst aldrig riktigt räcka till. Det som stått på vår agenda senaste dagarna är att få fåren klippta. Jag brukar klippa för hand men nu tänkte jag vara lite effektiv och fick låna en klippmaskin av goda vänner. Vi hade lite bråttom för en tjej ville köpa all ull och vi hade bokat en tid när hon skulle komma. Jag tänkte att det här med klippningen löser vi lite snabbt, bara in med fåren i den gamla ladugården, klippa av ullen,
paketera och sälja. Snabbt och lätt.
Fåren var dock av en helt annan åsikt och efter en fin och samlad promenad upp från hagen till gården så sa det bara pang och hade jag helt plötsligt får spridda för vinden i alla tänkbara väderstreck. Min vallhund tittade uppgivet på mig som för att säga "nä du matte, det här får du reda upp själv. Ihopsamlandet av dessa milt sagt ystra ulltussar tog lite tid men efter en fin insats från hela familjen så var fåren inkvarterade i klipprummet och ullen började falla av.
Det är lite lustigt hur lite får det är kvar efter att man klippt dem, det är liksom mycket fluff på de där djuren och tackorna såg faktiskt lite generade ut när de stod i ett hörn och försökte skyla sig efteråt. Måste kännas lustigt att ena sekunden vara stor, fluffig och varm för att sedan vara liten, naken och sval! På grund av tidsbristen vid klippningen så är det bäst att bara beskåda dem på mer än 10 meters håll, för om du kommer närmare ser det ut som att de har kommit för nära en slö gräsklippare - men ull-fria är de iallafall!
Ankorna har fått komma ut i dammen och årets anksläpp blev lite annorlunda mot förra årets då alla släpptes ut från sitt mobila hus rätt ner i dammen. I år tänkte jag hinna släppa ut dem innan jag skulle åka till jobbet, även här hade jag nog lite otur när jag tänkte för ankor är verkligen inte smarta djur.
Jag öppnade dörren, solen sken, gräset var grönt och dammen hägrade med glittrande vatten en bit bort. I min fantasi såg jag ankorna lugnt och stilla vagga iväg ned mot vattnet med mig och vallhunden strax bakom. Själva sinnebilden av gårdsliv. Ni förstår tanken. Problemet var, liksom med fåren, att ank-rackarna inte alls delade samma målbild. De hade mer ank-rally i tankarna och satte av i överljudshastighet åt helt fel håll, så där står jag och hunden och tittar på medan de raskt flaxar bort från vattnet. När vi försöker runda dem för att stoppa marscherandet får de panik och tar sig snabbt in i vinterbostaden igen.
Jag stänger dörren om dem, andas några djupa andetag, hämtar vår stora håv och plockar upp ett par ankor åt gången. Sedan tar jag dem under armen och bär ut de kvackande rymlingarna till dammen. Med 22 st ankor och två ankor per gång tog det en stund men nu simmar de lyckligt omkring där ute och njuter av utelivet.
Desto bättre gick det när hästarna skulle få komma ut på sitt sommarbete, tur att någonting kan gå som planerat i alla fall! Jag brukar vilja släppa ut på bete tidigt medan gammalt gräs fortfarande finns kvar i hagen. Då tar hästarna någon tugga med lite torrt och näringsfattigt gräs blandat med nya gröna grässtrån och omställningen till bete går sakta och hästarnas magar blir inte så påverkade. Så efter att ha gått ett varv runt vår stora hage och fixat lite staket som rådjuren haft sönder under vintern så var det dags. Jag ropade på hästarna, öppnade grinden, de gick sakta ut i nya hagen och åt gräs i all stillsamhet. Jag stängde grinden och gick in. Tänk så enkelt det är att vara småbonde!
Följ Sabysgard på instagram.
Mer om Säbyås gård - på Kuxa.se
Senaste artiklarna på Kuxa.se
