Lokalhistoria: Viksjö bruk del 2 - med Olov Thunman
Bildtext: Viksjö 1921. Foto: Torsten Röstlund, 1920-1921 publicerad under CC BY-SA
Olov Thunman. Foto: Henrik Westberg
I Viksjö, mitt ute i ingenstans, var en gång platsen för ett stort industrisamhälle. Olov Thunman har skrivit om lokalhistoria i Hamrånge och om bruken.
– Det är fascinerande vilket jobb som låg bakom denna stora industri. Det är nog ingen idag som förstår hur omfattande aktiviteten var i Viksjö under 1700-talet, menar han.
– Historien om Viksjö rör Ockelbo och de tog järn från Åmot, och stångjärnet som de producerade skeppades ut via Norrsundet.
– Under ett par år hade till och med posten en station i Viksjö. Den poststämpeln är idag oerhört eftertraktad bland samlare med ett katalogvärde på 6000 kr.
– 1676 fick Sven Bröms privilegie för att grunda bruket och han var också på många vis den som lade grunden till Ockelboverken och därmed samhället Ockelbo.
*Not. Egentligen har det aldrig funnits någon ort vid namn Hamrånge, närmast kommer Hamrångefjärden. Men socknen hette en gång Hamrånge (ursprungligen Hambrunge). Hamrånge kommun uppgick i Gävle kommun 1971. Idag kallas den platsen för Hamrångebygden, men vi har valt att skriva Hamrånge.
Viksjö bruk - del 2 (läs del 1 här)
Nådiga frun på Vij och andra ägare
När biskop Carlsson dött bosatte sig änkan 1708 på Vij under namnet Katarina Bröms. Hon tog hand om hela Ockelboverken som hon kom att ansvara för och själv leda till sin död. Hon kom att kallas nådiga frun på Vij och bodde på säterigården i Ockelbo till sin död 1735. Hon kom att processa resten av livet om arvsdelar och privilegier både med släkt och andra.
Enligt en sägen skulle hon 1721 ha ridit till Viksjö när det kom underrättelser om att ryssarna landstigit i Axmar Hamrånge socken och börjat plundra och bränna. Ryssarna skickade en tropp ryttare, kosacker mot Viksjö. Innan de kom fram till bruket vände de. Hade nådiga frun inspirerat bruksbefolkningen och de från Hamrånge flyende människorna till att vilja göra motstånd. Eller var det att man rev Storverksbron över sundet vid Viksjön/Storsjön eller var det kanonskottet som hördes borta i öster som kallade samman kosackerna till Axmar för att de skulle dra vidare. Hur än det må vara så klarade sig Viksjö bruk medan större delen av Hamrånge socken lades i aska och ruin.
Lantmäteriets kartsamling, del av Hamrånge karta 1702( både Viksjön och Dammsjön betecknats som Vikssjön).
Efter Katarina fick hennes barn ta över. Biskopinnan Helena Cederströn, som 1705-1729 varit gift med biskop Sven Caméen, fick en tredjedel och hennes bror Sven Cederström fick två tredjedelar. Han disponerade bruket. Efter en delning troligen 1737 tog hon över Kilafors, Hällbo med mera, medans Sven tog hand om Ockelboverken inklusive Viksjö. Karl Carlsson blev adlad, även hans barn med Katarina vilka fick namnet Cederström. Den övre hammaren byggdes om 1728 och den nedre 1729. Vårfloden 1730 bröt sönder hålldammen och bröstdammen följde med vattenmassorna. Även Vifors drabbades av denna vårflod som bröt igenom bröstdammen och förde med sig stora mängder träkol.
Hans del ärvdes av hans son Tomas och därefter av sonsonen Karl som sålde den 1793 till sin kusin greve Mårten Bunge. Han gjorde konkurs 1813 men hade redan 1803 avyttrat Viksjö till David Schinkel.
Den Schinkelska tiden
Grosshandlaren David Schinkel köpte Axmar bruk 1772 och fick fart på driften som hade varit problematisk. Efter 10 år var han en förmögen man och Axmar gick för fullt. Stadd vid god kassa köpte han Vifors 1784 och Viksjö 1803. De tre bruken bildade tillsammans Hamrångeverken. David adlades 1790 till von Schinkel. Tillsammans med fastigheter bland annat i Stockholm så bildade han ett fideikommiss som skulle ärvas av sonen Johan Fredrik som ändrade stavningen till Schinckel. Efter honom gick egendomarna till dottern Beata Sophia gift med översten Berndt Bergman, vilken efter svärfaderns död fick efternamnet von Schinkel (adlad 1840) Under Berndt von Schinkel sker stora förändringar. Hamrångeverken med Viksjö har stora problem och till slut flyttas produktionen till Axmar bruk, där ny masugn med fem lancashirehärdar och ett valsverk uppförs. Tysksmidet i Viksjö upphörde 1863 samma år som det upphörde i Vifors. David von Schinkel lämnade 1890 bruksrörelsen och sålde bruken till Bergvik och Ala aktiebolag. De var mer intresserad av skogarna än att driva bruk.
Produktionen
Efter svårigheterna i slutet av 1600-talet var produktionen i gång 1695. Brukets drevs på tyskt manér. Från övre och nedre smedjan dunkade stångjärnshamrarna ut stångjärn. Vid varje hammare fanns två härdar vid vilka tackjärnet smältes och bearbetades för att få ner kolhalten. Smältning av tackjärnet och utsträckningen skedde i samma härd, inte som i vallonsmidet i separata härdar.
Efter denna bearbetning räcktes(sträcktes) järnstyckena under stångjärnshammaren ut till platta eller fyrkantiga stänger på en längd av 3-5 meter, 30-40 kg tunga. Detta stångjärn fraktades på sommaren över Viksjön med båt till Vi fäbodar och drogs sedan landvägen nära två mil till Hamrångefjärden och åter igen med båt över sjön och nedför norra utloppet från sjön till Norrsundets lastageplats där stångjärnet sedan kom att lastas på skutor för att skeppas till Stockholm och export. Troligen transporteras en del tackjärn från Norrsundet som returfrakt.
Hade nådiga frun inspirerat bruksbefolkningen och de från Hamrånge flyende människorna till att vilja göra motstånd.
Järnstämplar från 1700-talet.
I och med att Viksjö blev en del av Hamrångeverken så öppnas nya transportmöjligheter. Axmar bruk hade en egen hamn som Viksjö kunde använda. Även tackjärn kunde nu fås från Axmar bruk. Transportleden blev nu järnrodd över sjön till Veda från vilket stångjärnet hästdrogs till Axmar för utskeppning. Även tackjärn kunde nu fås från Axmar bruks masugn. Någon förändring i smidesmängd hade inte skett sedan slutet på 1600-talet och fram till att David Schinkel köpte Viksjö bruk och fick tillstånd att slå ihop de tre brukens smide och fritt få fördela smidesmängden.
Det verkar som David Schinkel tog över ”arbetarstammen” Inspektor var Zacharias Undén. Per Hanson var översmed och inspektorns närmaste man. Skrivare på kontoret var Josef Fr. Wising. Mästersmeder var Elias Persson, Per Ersson, Lars Larsson och Hans Öhrn. I de närmaste byarna i Ockelbo socken bodde kolarna. Till dessa arbetare hör också drängar, dagsverkskarlar och hustrur och barn. Under 1800-talets första hälft ökade produktionen i Viksjö.
Åren 1807-1814 var årsproduktionen i medeltal 1463 skeppund, för att 1832-1848 ligga på ett årsmedeltal på 2269 skeppund. Hur många arbetare behövdes för att driva ett sådant bruk? Stångjärnsproduktionen på Vifors åren 1832-1848 är ungefär på samma nivå med 2212 skeppund. På Vifors fanns 1834 hela 270 personer. En siffra som antyder att Viksjö då var en ansenlig ort. Man fick en egen poststämpel 1874 men den drogs in redan 1877.
Källor:
Hans Beskow Bruksherrgårdar i Gästrikland Stockholm 1954
Petrus Norberg Gästrikland hyttor och hamrar 1959.
Per Wikberg(redaktör) Hamrångeboken Gävle 1970.
Gillis Andersson Järnet i Gästrikland Sandviken 2000.
Mer lokalhistoria på Kuxa.se
