Lokalhistoria: Viksjö bruk del 1 - med Olov Thunman
Bildtext: Viksjö 1921. Foto: Torsten Röstlund, 1920-1921 publicerad under CC BY-SA
Olov Thunman. Foto: Henrik Westberg
I Viksjö, mitt ute i ingenstans, var en gång platsen för ett stort industrisamhälle. Olov Thunman har skrivit om lokalhistoria i Hamrånge och om bruken.
– Det är fascinerande vilket jobb som låg bakom denna stora industri. Det är nog ingen idag som förstår hur omfattande aktiviteten var i Viksjö under 1700-talet, menar han.
– Historien om Viksjö rör Ockelbo och de tog järn från Åmot, och stångjärnet som de producerade skeppades ut via Norrsundet.
– Under ett par år hade till och med posten en station i Viksjö. Den poststämpeln är idag oerhört eftertraktad bland samlare med ett katalogvärde på 6000 kr.
– 1676 fick Sven Bröms privilegie för att grunda bruket och han var också på många vis den som lade grunden till Ockelboverken och därmed samhället Ockelbo.
*Not. Egentligen har det aldrig funnits någon ort vid namn Hamrånge, närmast kommer Hamrångefjärden. Men socknen hette en gång Hamrånge (ursprungligen Hambrunge). Hamrånge kommun uppgick i Gävle kommun 1971. Idag kallas den platsen för Hamrångebygden, men vi har valt att skriva Hamrånge.
Viksjö bruk - del 1
Bakgrund i Sverige
Järnhanteringen expanderar kraftigt i Sverige under 1600-talet som ett led i byggandet av stormakten Sverige. Det är under 1600-talet som den berömda valloninvandringen sker. Redan tidigare hade tyska smeder invandrat till Sverige med sina metoder för järnframställning.
Bruken kom att ägas av privatpersoner men staten reglerade produktionen enligt dåtidens ekonomiska lära, merkantilismen. Järnmalmen skulle förädlas i Sverige. Man måste få tillstånd att uppföra ett bruk, få privilegium vilka utfärdades av Bergskollegiet. Staten fastställde också maximal produktion så kallat privilegierat smide. Under 1600-talet skärptes också det bottniska handelstvånget som tvingade all utrikes sjöfart norr om linjen Stockholm-Åbo att passera Stockholm. Det avskaffades till största delen 1765 och Gävle blev åter en viktig utskeppningshamn.
Gävle hade dock tidigare fått vissa lättnader så att en del utrikes sjöfart tilläts passera Gävle där det fanns en järnvåg.
Lantmäteriets kartsamling, del av Hamrånge karta 1702( både Viksjön och Dammsjön betecknats som Vikssjön).
Bakgrund i Hamrånge
Under 1650-talet flyttades gränsen för Gästriklands bruksområden norrut. En stångjärnshammare Åby hammare, uppfördes 1656 med två härdar, söder om kyrkan, i Hamrångeån. Läget var inte det bästa, havsnivån var fortfarande så hög att det vid sjösprång blev omöjligt att använda hammaren. Bruket lades ner cirka 1658, det ägdes då av Albrecht Behm, som senare kom att köpa Axmar bruk.
Axmar bruk fick privilegier 1671, där fanns både masugn och stångjärnssmedja.
Vifors fick privilegier 1694, beläget uppströms i Hamrångeån. Hamrånges fjärde bruk Viksjö fick privilegier första gången 1676 men det dröjde innan det
utnyttjades. Viksjö bruk var även det ett stångjärnsbruk baserat på tysksmide.
Platsen
Mitt ute i skogen, nordväst Hamrånge sockencentrum, vid sockengränsen för Hamrånge och Ockelbo. Ingen befolkningskoncentration och ingen malm. Vad fanns då? Gott om skog till framställning av träkol, en mycket skrymmande råvara, absolut nödvändig för järnframställning. Vattenkraft för att driva hamrar och bälgar fanns det gott om. Mellan Dammsjön och Viksjön rann en kort å med en fallhöjd på 7 meter. Detta forsande vatten skulle driva vattenhjulen vid smedjorna.
Orten Viksjö ligger vid sjöarna Viksjön, Storsjön och Dammsjön. Från sjösystemet utgår Hamrångeån som på sin väg passerar Vifors, sockencentrum, Hamrångefjärden, Norra sundet och når havet vid nuvarande Rödboharen.
Arbetskraft i form av smeder, kolare, smedsdrängar kunde flyttas eller förmås att flytta dit. Den fjärde beståndsdelen tackjärn från vilket man smidde ut stångjärn var man tvungen att frakta till bruket. Tackjärn fick man från Öster- och Västerbergslagen samt från masugnar i Åbro och Åmot. Under 1800-talet fick man tillgång till Axmar bruks masugn.
Det var inte slut med bekymren, Bröms säterigård i Ockelbo brann upp.
Tillkomst med förhinder
Kyrkoherden Johannis Svenonis i Ockelbo fick adlig frihet för sitt hemman Vij. Sonen Sven Bröms blev medicine doktor i Padua och hemkommen blev han livmedikus åt drottning Christina och senare åt Karl XI. År 1676 avvecklade han sin praktik i Stockholm och uppdraget som livmedikus och flyttade hem till Ockelbo för att ägna sig åt hemmanet och bruksrörelse. Han köpte upp flera hemman och fick säterifrihet 1684. Detta var grunden till de så kallade Ockelboverken till vilket Viksjö hörde fram till 1803 då det införlivades med Hamrångeverken. I den å som förbinder Dammsjön med Viksjön fanns två sågar de var på den plats som Sven Bröms ville bygga en smedja med två härdar och en hammare för att tillverka stångjärn.
År 1676 fick han privilegium för att uppföra en hammare, men det blev inget av med bruksgrundandet. En skröna berättar att samerna på Lappåsen hade anlagt en fiskfångstgård vid strömmen, vilken Bröms lät riva. En lappgumma* skall då ha siat att river du detta så kommer du att få riva dig i håret innan hjulen i din hammare kommer att snurra. Med de problem Bröms fick kom han nog att riva sig i håret åtskilliga gånger.
*Uttrycket "lappgumma" skrivet utifrån äldre tiders sätt att uttrycka sig.
Järnstämplar från 1700-talet.
Först kom att han i konflikt med sin kompanjon Robert Petre och fick söka ekonomisk hjälp av svärsonen Johan Silferklou, vilken 1685 köpte bruket. Han dog dock i förtid. Katarina blev änka 1686, efter 6 års äktenskap hon var då 22 år. Nu fick hans andra svärson Erik Tilas rycka in och hjälpa svärfar, men innan något hände, dog även han i förtid. Det var inte slut med bekymren, Bröms säterigård i Ockelbo brann upp. Till det kom att Albrekt Behm protesterade hej vilt. Han skulle bygga upp sin smedja söder om kyrkan och som ägare till Axmar bruk så skulle ett bruk i Viksjö menligt påverka Axmar bruks möjligheter att få träkol. Som ett äldre bruk, med både masugn och hammare, så borde det ha ensamrätt till kolning.
Fortfarande inget bruksbygge. Lappgummans spådom får räknas till sägen och efterkonstruktion för att förklara bekymren.
Privilegiet gick också ut, så man fick ansöka om ett nytt privilegium, vilket man fick 1692. Nu skred dottern Katarina som i sitt andra äktenskap var gift med biskop Karl Carlsson i Västerås in. Biskop Karl Carlsson såg till att smedjan blev klar och tagen i drift 1694. Sven Bröms fick dock inte uppleva detta, då han dog 1693. I april 1696 erhöll Carl Karlsson privilegium för ytterligare en smedja med två härdar och en hammare. Smidet fastställdes till 1200 skeppund smide per år. Ett skeppund motsvarar ca.150 kg. Efter en besvärlig start var nu produktionen i gång. 1749 fick bruket en höjning med 400 skeppund till 1600.
I nästa del: Nådiga frun på Vij och den Schinkelska tiden. Länk här.
Källor:
Hans Beskow Bruksherrgårdar i Gästrikland Stockholm 1954
Petrus Norberg Gästrikland hyttor och hamrar 1959.
Per Wikberg(redaktör) Hamrångeboken Gävle 1970.
Gillis Andersson Järnet i Gästrikland Sandviken 2000.
Mer lokalhistoria på Kuxa.se
