Dansband - den nya punken
FOTO: Becca Tapert @beccatapert
Dansband är för mig något yttest svenskt. Taktfast och deskriptivt — det säger vad det är — styrde de tryggt par(nings)dansen för generationer av svenskar, och gör än idag. Men något så i grunden medelsvensson undgår förstås inte kritik och konnässörer inom musik, som inte upptäckt tjusningarna med dansen i sig, klankar gärna ner på genren. Ja, det finns ett älska eller hata-förhållande till dans där ute i stugorna som nog alla känner till.
Men för att förklara rubriken på denna krönika får jag gå tillbaka något i musikhistorien och till slutet av sjuttiotalet. Det rådde lågkonjunktur i storbrittanien, med hög arbetslöshet och med den kom en ny musikgenre upp till ytan. Med punken — som ofta beskrevs mer som en livstil än en musikgenre — kunde ungdomen finna sin egen väg och slänga vuxenvärldens normer, rent ut sagt, åt helvete. Tre eller tvåackordslåtar med skrik som sång och mer attityd än samspel.
Det var raka motsatsen till de svenska dansbandens samspel och tydliga syfte — raka låtar om kärlek att dansa till.
ILLUSTRATION: Henrik Westberg, KUXAGRUPPEN AB
Vi hoppar till 2020 och dansbanden finns ännu, nu hittar de nya vägar för att nå ut till sin publik under pandemin. Det tas upp i den utmärkta dokumentären i sex delar på svt-play, Den svenska dansbandshistorien. Dokumentärens första del tar upp ursprunget till dansband i sverige, Flamingokvintetten. Det här får mig att prata om dansband med min mamma, Gunilla Westberg, som fyllt skivbacken med dansbandsskivor under 70- och 80-talet. Har du varit till en second hand-butik och bläddrat i lådorna vet du titlarna. Flamingokvintetten 1, 2, 3 och så vidare. Deskriptivt, enkelt, taktfast.
Mor minns en speciell anekdot, den utspelade sig på sjuttiotalet, och en väninna till henne bad om att få veta vilken av låtarna som var bäst med Flamingokvintetten.
– Molly, sa jag, säger mor och kan knappt hålla sig för skratt, nu, nästan femtio år senare.
– Jag mindes ju fel och på den tiden köpte man ju hela skivor.
Mamma berättar hur hon kom hem till sin kamrat som var som åskmolnet själv. "Molly" eller ”Jag går ut med hunden” som den också kallas är ingen bra låt, inget att köpa ett helt album för.
– Nej, det var ju Lilla Ann jag menade, den har ju fantastiska harmonier, det är sånt jag gillar, förklarar mamma där vi sitter kring fikabordet, nu alla år senare och kollar upp respektive låt på Youtube.
Dokumentären på svt bjuder på många fler roliga fakta. Dels får vi reda på hur bokstaven Z blev populärt i dansbandsnamn. Christer Eriksson från Lasse Stefanz berättar att en folkpark i Kristianstad satte upp bokstäver på anslagstavlan och fick slut på bokstaven ”s”. Då fyllde de på med ”Z”. Christer förklarar att de tyckte det var lite snyggt och fortsatte med det. En trend som spred sig.
Se SVT
dokumentären
I det andra avsnittet berättar bandet Jigs om hur de spelade på Cortina utanför Falkenberg. Just den här kvällen hade arrangören bokat ett till band som skulle uppträda i pausen. Jigs berättar idag om hur herrarna kom ut ur en gammal buss och presenterade sig på engelska. De fick spela i den minsta ”fågelholken” och dansbandspubliken ryggade tillbaka av den starka hårda musiken och buade och ville ha tillbaka Jigs upp på scen.
Ja, bandet ifråga heter AC/DC.
Och hur kom det sig då att dansbanden fick så otroliga scenkläder? I serien förklarar Per Örjan Ådén från Max Fenders att det var ett sätt att kunna klassa scenkläderna som arbetskläder och därefter kunna dra av momsen. Vanliga blåjeans, förklarar han, skulle inte fungera för de kunde musikerna använda privat, därför blev kostymerna vansinnigt fantasifulla och grälla.
Men åter till rubriken. Under alla år har ungdomen brutit sig fri från vuxenvärlden och musiken har varit en viktig markör. Punken på 70-talet, synten och heavy metal på 80-talet, skatepunk, grindcore, rap på 90-talet. IDM och noicecore och allt mer extrema varianter av metal på 00-talet. Ja, det är alla genrer som många äldre oförstående skakar på huvudet åt. Självklart finns det fler exempel.
När vi var i tjugoårsåldern frågade vi oss, i vårt gäng, ofta vad nästa generation skulle lyssna på för att ta det till det ännu mer extrema. Föga anade vi då vad som väntade.
Jag pratade med min kompis Patrik Kregert här om veckan, han älskar Nirvana, Beastie Boys och gillar, enligt honom själv, det mesta av musiken som spelats genom åren. Men nu hade tonårsdottern hittat något han absolut inte tålde.
– Jo, förklarade han, de har ju börjat lyssna på dansband i eporna nu, fyfan!
