Krönika: Hellre ogräs än bar jord - men allra helst en bärs
Det var en bra lördagsförmiddag i ateljén på Wij där Håkan Wallander, professor i markbiologi vid Lunds universitet talade. Inspirerad av hans föredrag på temat ”Livet i marken – mull, mykorrhiza och mikroliv”, kommer jag hem och tittade rätt nöjt på mina ogräsfyllda odlingslådor och rabatter. Jag slår mig ned i solen på altanen och drömmer om att anlägga en svampträdgård på baksidan av huset.
Men framför allt längtar jag efter en Patagonia-öl – alltså en bärs som bryggts på den perenna vetesorten Kernza. Det är en vetesort som förädlats fram i USA och som skördas varje höst och växer upp igen på våren. Ingen plöjning som stör livet i marken där inte! Kernza utvecklar ett enormt och fintrådigt rotsystem som tränger ner flera meter i marken. Det hittar vatten under torra somrar och bidrar till en ovanligt kraftig inlagring av kol, vilket är finemang ur klimatsynpunkt. Kernza fångar, liksom de flesta växter, alltså koldioxid ur atmosfären och lagrar nere i marken.
Illustration: Henrik Westberg. 2023
Alltså det som vi människor drömmer om att vi ska fixa storskaligt med den dyra och ännu inte färdigutvecklade CCS-tekniken. Det var en utvikning. Tillbaka ner i jorden, för där i virrvarret av rötter frodas ett rikt mikroliv med hjälp av mykorrhizan – det vill säga det sinnrika samarbetet – symbiosen mellan svampar och växternas rötter.
Vanligtvis ägnar jag inte en tanke åt vad som försiggår under fötterna. Men efter två timmar med professor Wallander känns det säkrast att sitta stilla på altanen för att inte störa. För under grässvålen pågår en avancerad byteshandel mellan de två huvudaktörerna svampar och växter. Viktiga biroller innehas av alla bakterier och förstås av en mängd större varelser som nematoder, hoppstjärtar och daggmaskar. Samarbetet är allt annat än enkelt, det är tvärtom så in i norden komplext. Och svindlande när man börjar tänka på det.
Svamparna, med sina fina underjordiska trådar (mycel), hjälper växterna att ta upp näring och vatten. I utbyte får de kolhydrater som växterna har skapat med hjälp av bladens klorofyll, solenergi, luftens koldioxid och vatten, alltså det som vi brukar kalla fotosyntesen. Svamparnas enorma nätverk utvidgar växtens egna rotsystem och de kan utvinna näring ur de mest svårtillgängliga skrymslen. Bara tanken fyller mig med väldig vördnad.
Den milda höstvinden för med sig en lätt doft från komockorna i hagen intill och får mig att minnas professor Wallanders liknelse mellan en kossas tarmsystem och universum, som i sin tur är väldigt likt det mikroliv som finns i marken. Varje ko har ett parallellt universum i sin mage, sa han med ett leende. Men jag gillar inte att tänka på universum, det ger mig en obehaglig svindelkänsla. Så jag väljer att landa i en komocka för där finns det svampar som är utrustade med slungor så att de kan kasta sina sporer väldigt långa sträckor. Helt fascinerande!
Professorn talade mycket om jordbildning. Och en sak är klar och det är att jord aldrig ska vara bar. Den ska alltid var bevuxen eller täckt. Annars finns risk för att näring läcker ut eller att det sinnrika mikrolivet därnere inte får de bästa jobbförutsättningarna. Det fick mig på gott humör och att se med fördragsamhet på mina ogrästäckta odlingar. Och jag får än så länge nöja mig med en Carlsberg.
Fotnot 1: Ölen bryggs på uppdrag av det hållbarhetsprofilerade sportklädesföretaget Patagonia
Fotnot 2: De flesta växter fungerar som Kernza. Men det är få spannmålsväxter som lagrar in koldioxid i marken så effektivt. Och det är få, om ens några som är perenna.
Senaste nytt på Kuxa.se
