Profil: Eva Lööke
Eva Lööke från Gammelboning, tar emot oss i hennes loppisbutik vid de anrika byggnaderna på banvallen i Jädraås, alldeles nära järnvägsmuseet. Samtalet tar sin början och hon serverar oss nybakade bullar. Där stannar världen en stund och vi stannar upp för en smakupplevelse utöver det vanliga.
– Jag bakar nog ungefär 2500 bullar varje sommar, berättar Eva och ler när vi ofint slukar dem. Hon bakar bullar och säljer vid loppisen för att på så vis finansiera mycket utav det hon ideellt är engagerad i. En lista som kommer att bli lång. Men vi tar det från början.
Eva Lööke född Persson kommer från Gammelboning och kan sägas vara uppväxt i en Konsumbutik. Familjen bodde i lägenheten ovanför Konsum 2 där hennes pappa Georg var föreståndare. Hennes mamma Mary arbetade både i Konsum 1 i Jädraås och vid Konsum 3 i Ivantjärn.
Namnet Lööke tog hon från mammas sida, många år senare, efter en del namnförväxlingar då folk ville nå henne på telefon.
Hon hade påbörjat gymnasiet i Sandviken när en av pappas medarbetare, hennes faster, blev gravid.
– Det ledde i alla fall till att jag inte kunde arbeta, så jag hoppade av skolan och började i pappas butik, berättar Eva.
Konsum i Jädraås köpte in stora lager av kläder och hade den högsta återbäringen på köpet av alla Konsumbutiker landet.
– Det var tio procent återbäring! På varje tusenlapp du handlade fick du hundra kronor tillbaka. Det gjorde att det kom busslaster med folk från hela trakten som skulle handla.
– Ibland kunde jag sitta från morgon till stängning utan rast, kunderna avlöste varandra. Det var ett slit!
– Jag minns att tidningen Lektyr, som var en porrtidning, slutades säljas på Konsum och då besökte de våran butik och gjorde ett heluppslag. Den tidningen har jag liggande. Men Aftonbladet idag är ju nästan likadan som vad som visades i den då.
Tidningsurklipp. Eva står som tvåa från vänster.
– På nittiotalet när Kuxabussarna blev gratis då tappade vi försäljning. Visst sa folk att de fortfarande handlade, men om de åkte gratis till Ockelbo för ett ärende passade de ju såklart på att handla där om det var billigare.
Eva arbetade på Konsum och på fritiden var det fullt av aktiviteter. Eva var aktiv inom Unga Örnar, bygdegårdsföreningen och även kvinnoklubben med flera föreningar. De höll matlagningskurser, danskurser och när de anordnade ärtsoppa och pannkaka på torsdagarna under sportloven på 80-talet med Unga Örnar, då var det fullpackat i Folkets hus.
– Hur orkade jag med allt, frågar sig Eva vid en stunds eftertanke. Jag var ju yngre och hurtigare såklart…
Storängsfesten var en skördefest som anordnats i tvåhundra år och hölls under fredag till söndag en sommarhelg i Gammelboning varje år.
– Det var dans på dansbanan och gammeldans på logen som på senare år byttes ut till disco. Jag hjälpte till med den i tjugo år. Den tog slut någon gång i början på 2000-talet. Anledningen var ökade omkostnader med vakter och att det fanns fler av den sortens tillställningar, som ändå bara hade gått nätt och jämt ut under alla år.
I början av nittiotalet kom två flickor till Eva, som skulle bli en stor del av hennes liv. Olia och Julia var tolv år gamla och de var så kallade Tjernobylbarn från Ukraina, som fick en fristad för kunna kurera sig i Sverige.
– Första året kom de via Tempelkällans församling i Gammelboning. Sen åren där efter har jag själv, tillsammans med några andra, ordnat så att flickorna kan komma till Sverige. 1996 följde jag också med Tempelkällans lastbil ner till Ukraina för att fördela ut kläder och andra förnödenheter som folk hade skänkt.
Eva Lööke här tillsammans med Olia och Julia, 2022.
– Vi samlade också in pengar till flickornas operation, som de behövde för att bli fullt friska, och sedan 1998 bodde de hos mig när de kom hit över somrarna.
– Många av familjerna i Ukraina har problem med alkohol, det gäller som tur var inte Olia och Julias familj. Men de berättar att de fick en tryggare tillvaro här i Sverige och mycket av det vi tar för givet har de tagit med sig hem till Ukraina, som att ta på sig säkerhetsbältet i bilen eller bära cykelhjälm.
För sex år sedan var Eva och senast besökte dem i Ukraina.
– De bodde elva personer på 84 kvadrat, kan du tänka dig det. Julia och hennes make sparade i fem år för att få råd med en egen lägenhet, som de nu flyttat in i. Det är inte bara att ta ett lån där nere, som här i Sverige.
Eva berättar att flickorna som nu blivit vuxna och har egna familjer kallar henne för ”Mamma Sverige” och deras barn kallar mig för ”Babushka”, som ju betyder mormor, föklarar hon.
– Anja, Julias dotter på fem år, har suttit här utanför två säsonger i rad och sålt kakor. Första året sålde hon 80 burkar och fick ihop till biljetten, i år åkte de till Furuvik hela familjen. Vilken svensk femåring har det drivet!
– Det blir lite trångt när de kommer allihopa men de är anpassningsbara, konstaterar Eva.
Under 90-talet hade Eva även andra barn boende hos sig. Hon var plastfaster åt familjen Sjökvist och de tre äldsta barnen i en kull av åtta syskon bodde hos henne.
– Det var Jhonny, Jan Erik och Johannes som bodde hos mig titt som tätt. De inredde bovinden och bodde där över somrarna och vissa lov under hela 90-talet. Sedan hade jag även två barn från en barndomskamrat, Micke och Annelie, som bodde hos mig ofta.
– De där Sjökvistpojkarna blev väl lite småkära i Ukrainskorna, och det förstår jag för de var så glada och hade sådan utstrålning.
1999 lades konsumbutiken i Jädraås ner och Eva blev arbetslös.
– Jag hade ju jobbat där i 30 år och kände att det var dags för något nytt. Men jag var också rädd för att hamna i den där svackan som man kan hamna i som arbetslös, så jag skyndade mig och sökte en kurs på Västerbergs folkhögskola där jag sedan gick ett år sömnad och kardning bland annat. Det var ett fantastiskt år där jag fick träffa underbara människor!
Efter året på folkhögskolan arbetade Eva flera säsonger vid Kungsberget, där hon hade hand om restaurangen, kiosken och städningen. Efter det började Eva arbeta på ett vårdhem för missbrukare. Genom det blev hon involverad då det 2015 kom femton stycken flyktingar till herrgården i Jädraås.
– Jag lagade mat åt dem, hade svenskundervisning, köpte pussel och aktiverade dem så att de inte skulle krypa längs väggarna. Jag skjutsade dem till fotbollen när de spelade med JAIK. Efter ett halvår blev de omplacerade tillbaka till Järvsö.
– En söndag rymde de från Järvsö. De ringde till oss och sa att pojkarna hade rymt och jag åkte till stationen i Ockelbo, då kom de ner och de hade köpt blommor till mig på affären. Jag tog dem med till Jädraås men när jag pratade med mannen i Järvsö som hade ansvaret för dem förbjöd han mig att skjutsa tillbaka dem. ”Men det är ju två mil”, sa jag. ”Har de tagit sig till dig får de klara sig själva tillbaka”, sa han. Men jag skjutsade tillbaka dem, såklart.
– Idag bor fyra av dem i Paris, en i Tyskland, några bor i Ljusdal och några bor i Färila, bara en av dem har fått uppehållstillstånd.
Eva intill Fredrik Holm, vd Ica Ugglebo, i samband med utdelning av utvecklingsmedel till Gammelbonings bygdegård
– Innan de kom var det hårda ord från många här i byn, men när de väl lärde känna pojkarna var det många som kom med saker, som fiskespön, skidor, pussel och annat till dem. När de blev omplacerade tillbaka till Järvsö, efter ett halvår, var det många som grät, och busschauffören som hade skjutsat dem till skolan varje dag, tog var och en i hand till avsked.
2016 fick Eva Claes Andersson stipendiet, med motiveringen att hon ställt upp för flyktingpojkarna och ”givit dem en trygg och kärleksfull start i Sverige”, men även för att hon tog emot Olia och Julia på 90-talet.
Allt Eva har gjort genom åren har varit på ideell basis. Visst, hon har fått pengar till ingredienser när hon lagat mat eller bakat bullar och hon har fått bensinpengar. Men i övrigt har hon inte fått någon lön.
– Idag ska folk ha betalt om de ska ställa upp. Det är skillnad mot förr. Det är inte alla gånger jag vill städa toaletten på JAIK eller ta det där telefonsamtalet när någon ska boka en stuga en lördagkväll. Men jag har alltid ställt upp.
– Jag tror det är viktigt att man är social och är ute och träffar nya människor, inte bara håller sig till sin lilla klick. Då får man se hur folk är och hur annorlunda man kan tänka.
Några egna barn blev det inte för Eva.
– Nej, jag har aldrig haft den drivkraften att skaffa familj. Jag brukar säga att jag inte haft tid, säger hon och ler.
– Men jag har fått så mycket igen av allt det jag gjort, jag har fått vänner för livet som Olia och Julia. Som pojkarna jag hjälpte, som flydde för ett bättre liv utan att veta var de skulle hamna.
– Jag brukar säga så: Du kan inte hjälpa alla men du kan alltid hjälpa någon.
Fler artiklar på Kuxa.se
