Film om vänskap och det undangömda språket
Foto: pressbild.
I Åbyggeby, Ockelbo kommun, har Julia Qvarnström spelat in en dokumentär om sin mor Sarri och hennes vän Sanna. Filmen har fått stöd av bland annat Svenska Filminstitutet i satsningen ”GLÖD” där de främjar minoritetsspråken i Sverige.
– Vi blev en av de utvalda, berättar Julia.
Julia Qvarnström är 25 år. Hon är uppväxt i Lingbo, senare flyttade familjen till Åmot och sedan Gävle.
– Jag är tacksam för att jag vuxit upp på ett litet ställe, förklarar Julia. Det har gett mig verktyg som jag kan kanske inte hade fått i större städer. Förståelsen för det lilla. Det begränsade utbudet gjorde mig kreativ.
– På större ställen trängs fler folk om samma saker. Man får inte lika mycket plats att växa.
Filmen heter ”Sarri ja Sanna”, eller Sarri och Sanna på svenska. I den utforskar Julia sin finska bakgrund via sin mors och hennes väninnas mångåriga vänskap.
– Sanna Koivuoja är mammas bästa vän, och det var i hennes kök, i huset i Åbyggeby som vi filmade under vintern.
Julia är regissör i projektet. Hon gjorde sin regidebut på Film- och TV-produktionsprogrammet på Högskolan Dalarna i Falun.
– Jag har alltid haft en fallenhet för svåra, jobbiga, tunga filmer, att ta sig dit där det gör ont. Men det måste finnas en lätthet med det. Det ramas in i det här projektet, det glada med vänskapen, det svåra med en del av en som gått förlorad.
– Jag har en finsk bakgrund men den vet jag inte så mycket om. Under 50-70-talet var det en stor arbetskraftsinvandring från Finland till Sverige. Mamma pratade finska hemma med sina föräldrar, men de var inte så bra på svenska. Det blev svårt att vara sverigefinne. För mamma blev det lite att hon inte ville låtsas om finskheten. Hon var inte tillräckligt svensk i Sverige och inte finsk nog i Finland. Det leder till större frågor: Vad är jag? Vem är jag?
– Det har påverkat mig mest nu när jag är vuxen. Jag har en hel gren till i min släkt som är nästintill outforskad för mig. Jag lärde mig inte finska som barn, men har tagit upp det och försöker lära mig. Får bygga min identitet själv nu.
Filmen har funnits som en idé hos Julia sedan tidigare, men när det blev klart med filmstödet utvecklade hon den.
– Den blev relevant nu med stödet. Jag hade kanske kunnat göra något storymässigt liknande själv, men inte alls på samma nivå. Nu har vi en riktig fotograf, bra ljussättning, en kunnig ljudperson och allt blir ordentligt gjort. Hela teamet har varit fantastiskt att jobba med. Dessutom får filmen större spridning, bland annat genom Utbildningsradion (UR) som kommer använda den som undervisning i skolor.
– Både mamma och Sanna har finskt ursprung. Filmen blir min blick på deras vänskap. Det hela utgår från att de bakar traditionella finska julstjärnor, samtidigt som de tänker tillbaka på sina liv, minns sin vänskap och hur de vuxit upp tillsammans.
För mig som regissör var det mest påfrestande att skilja på regissörsrollen och dotterrollen, att hitta balansen däremellan.
– För mig som regissör var det mest påfrestande att skilja på regissörsrollen och dotterrollen, att hitta balansen däremellan. Jag vill ju inkludera mamma och Sanna, men samtidigt ville jag inte exploatera dem. Om jag inte hade varit så nära hade jag nog inte kunnat berätta lika mycket, men när ska jag pusha för filmens skull och när ska jag hålla tillbaka?
– Filmen blev i linje med vad jag gick in med. Men den fick ett annan slags djup än jag tänkte mig.
– Jag har varit kreativ person sen jag var liten, inom film och musik. Musik gick jag på gymnasiet men film har tagit överhanden på senare år. Det kan uttrycka något annat som jag saknar i musiken. Har ett behov av att uttrycka en sorg i mig som jag vill få ut.
– Film berör så otroligt mycket när det välgjort. Det är så roligt att göra film, att skapa något som man känner genom.
Nu är projektet i sitt slutskede, med deadline 15 juni.