Krönika - Det Asterix lärde mig om världen
Albert Uderzo har gått bort. Han kanske inte är känd för allmänheten, men för en generation uppväxta på serietidningar är han och kollegan och manusförfattaren René Gozinny lika stora som Disney (om inte större). 1951 skapade duon nämligen Asterix — som kom att bli en av världens bästa serier.
Mitt absolut första seriealbum, som jag fick strax efter det att jag lärde mig läsa i mitten av 80-talet, var Asterix på Korsika. Jag minns fortfarande fascinationen över de vackra teckningarna, det detaljerade landskapet. Skämt som gick mitt sexåriga jag över huvudet var anspelningar på Napoleon (som en gång i tiden föddes på ön), att alla har stiletter (ett skämt jag fortfarande inte riktigt förstår, men som jag antar handlar om att stiletten uppfanns på ön?). Jag slängdes rakt in i ett äventyr med Asterix, Obelix och Obelix ständiga följeslagare, hunden Idefix. Helt utan förkunskap om karaktärerna var jag fast från första rutan.
Att det då fanns närmare 30 ytterligare album var jag inte medveten om. Det skulle bli en glad överraskning senare.
Snart var jag närmare tio år och jag plöjde seriebackarna på biblioteket i Norrsundet. Fascinerat tog jag hem äventyr som handlade om allt från Asterix resor till olika länder (Schweiz, Österrike, Indien,) och kontinenter (Afrika, Nordamerika) och inte minst Asterix resor till Italien och dåvarande romerska rikets huvudstad Rom.
Asterix grundlade mitt intresse för historia.
Det gav mig en karta och en kompass i en värld där jag visste att det fanns ett romerskt rike och en kejsare som hette Ceasar år femtio före Kristus. Eller att myntslaget hette Sestertie (som i mitt huvud blev sester-tior).Måhända gav det mig en något schabloniserad världsbild vad gäller kulturer och folk men det är en kritik som Asterix alltid fått och alltid kommit undan av den enkla anledningen att Gozinny och Uderzo inte minst drev mest med sig själva (fransmännen).
Anakronismen är en av grunderna till att Asterix fungerar så bra. Det är ett ord som jag självklart inte visste vad det betydde då jag var i de yngre tonåren, men effekten av stilgreppet var fortfarande lika givande. Anakronism betyder att blanda inslag från olika tider som inte har med varandra att göra.
Som när Asterix ska ner till franska rivieran och han stöter på semesterfirare som har husvagnar, dragna av oxar.
Motell med drive in, eller när en grupp siare föreslår framtiden för en Ceasar och den som beskriver vår tid på pricken blir anklagad för att vara en charlatan.
Att på ett komiskt sett också få våra huvudrollsfigurer att uppfinna saker som vi idag tar för givet är också ett underhållande stilgrepp. Som när britterna i albumet Asterix och Britterna hela äventyret dricker varmt vatten, bara för att i slutet få några blad att smaksätta vattnet med av byns druid, Miraculix. Asterix frågar vad bladen heter och Miraculix svarar ”te”.
För en tonåring var det här uppenbara skämt, men det gav ändå den dubbla vetskapen om att det här var en antik historia sedd genom två franska herrar på femtiotalet. Det blev en slags dubbel historik, för genom albumen fick jag också en känsla av det franska kynnet och humorn från den tiden då albumet skrivits.
På ett sätt började jag då min litteraturvetenskapliga bana. Jag sorterade ofta albumen, inte i utgivningsordning i Sverige, utan i den ordning då de skrivit. Då kunde jag skönja tecknaren Albert Uderzos utveckling som tecknare och jag kunde se hur äventyren blev allt mer intrikata och hur manusförfattaren Gozinny mästerligt utvecklade både plotten och sidoäventyren utan att låta humorn eller framåtrörelse i berättelsen ta skada.
Det grundlade också min absoluta fascination för både ordvitsar och visuella skämt.
René Gozinny dog redan 1977, tre år innan jag föddes men han lämnade kvar ett DNA i hur en Asterix-historia ska berättas som Albert Uderzo kunde spinna vidare på och han skrev och tecknade tio album fram till pensionen 2011. Idag tecknas Asterix av Jean-Yves Ferri och Didier Conrad.
Albert Uderzo dog, i sitt hem, 92 år gammal.
