Den första profilen: Damen på Wij Herrgård
För att fira det 200:e numret av Kuxabladet publicerar vi här den första profil-intervjun i sin helhet. Till dags dato har vi skrivit över 180 profilintervjuer i Kuxabladet och många av dem kan du finna här på kuxa.se
Denna intervju med fru Laage-Hellman, den sista att bo på Wij herrgård, skrevs av Anders Norén och Ulf Gräsberg och publicerades i det första numret av Kuxabladet i maj 2011.
Profilen:
Damen på Wij Herrgård
Vi har, som den första tidningen någonsin, fått möjlighet att sätta oss ned i flera uttömmande samtal med Ulla Laage-Hellman – damen på Wij Herrgård. Vi har pratat om hennes uppväxt, hennes liv på herrgården och hennes syn på dagens Ockelbo. Klockan är några minuter i fem när vi möter Ulf Ericsson utanför Wij herrgårds köksingång. Ulf Ericsson är ett välbekant ansikte i området. När Ulla Laage-Hellmans make, Bror Laage-Hellman, gick bort i december 2003 fanns Ulf vid hans dödsbädd.
Ulf lovade Bror att han skulle ta hand om Ulla under åter- stoden av hennes liv. Sedan dess har han försökt att besöka henne varje fredag eftermiddag för att prata och se till att hon har det bra. Klockan fem, prick. Vi har hört många berättelser om Wij herrgård och om fru Laage-Hellman inför besöket. Vissa pratar om en stingslig gammal tant som beklagar sig över att världen har förändrats. Andra berättar om en pigg, äldre kvinna som tills för bara något år sedan – 95 år gammal – fortfarande körde bil till affären. Vi vet med andra ord inte riktigt vad vi har att vänta när Ulf Ericsson låser upp dörren. Ulla sitter och tittar på TV i entrén till köket.
Ulla sitter i biblioteket och pratar med Ulf Ericsson.
På soffbordet står en skål med Werthers-kola och en liten flaska med champagne. Ulla ler när Ulf Ericsson går in i rummet, och efter att de har pratat en stund introducerar Ulf gästerna. Vi kliver fram för att hälsa. För någon som har överlevt två världskrig har Ulla Laage-Hellman ett överraskande kraftfullt handslag. Ulla Laage - Hellman föddes den 5 februari 1914, bara några månader innan första världskriget bröt ut. Hennes mamma hette Anna Henrika Halling och hennes pappa hette Olof Thörnell. När Ulla föddes var Olof kapten inom det militära. 25 år senare ut-nämndes han till general och överbefälhavare – Sveriges första. För den 25-åriga Ulla innebar pappans position att hon mötte många besökare från andra länder. En av dem var Piet de Vries från Nederländerna, för vem Ulla snart fattade tycke.
Efter en tids romans flyttade de till Nederländerna tillsammans, där de skaffade hus i Haag och fick fyra barn; två döttrar och två söner. Ulla minns fortfarande när andra världskriget bröt ut 1939, och beskriver klart och tydligt hur bomberna föll över Haag – det var inte några trevliga tider.
Efter något år i Haag träffades Ulla och Piet de Vries hus av en bomb under ett flyganfall. Ulla bestämde sig för att flytta tillbaka till Sverige, men Piet de Vries kunde inte lämna sitt hemland. Sönerna stannade hos honom. När Ulla kom hem till Sverige tillsammans med sina två döttrar bestämde hon sig för att flytta till Ockelbo, där hennes syster bodde. Ett år Tidigare, 1938, tog Bror Laage-Hellman examen vid Skogs- högskolan i Stockholm. Kort därefter blev han anställd som jägmästare hos Billerud AB.
Stora salongen i södra änden av nedervåningen.
Året därpå blev han erbjuden anställning hos Kopparfors i Ockelbo. Han träffade Ulla 1940, och de båda blev snart mycket förtjusta i varandra. Ulla och Bror Laage-Hellman gifte sig 1946, och Ulla flyttade då till Brors tjänstebostad på Garvaregränd i Ockelbo. Bror avancerade snabbt i leden hos Kopparfors, och blev befordrad till skogschef 1955.
I efterhand visade det sig att en colombiansk drogkartell låg bakom attentatet,
I november 1989 drabbas Ulla av stor sorg. En av sönerna från hennes första äktenskap, bankiren Jean Devries, befann sig på ett flygplan i Colombia när planet plötsligt exploderade. Samtliga 107 passagerare omkom. I efterhand visade det sig att en colombiansk drogkartell låg bakom attentatet, och att de var ute efter ett par regeringsmedlemmar som befann sig på planet. Ulla blir märkbart tagen när vi för saken på tal.
– Jean hade otur. Det var någon annan som de jagade. Annars hade de väl ingen anledning att skjuta ned honom.
Biljardbordet i övre salongen.
1987 Köptes Kopparfors upp av Stora AB. Kopparfors-chefen som hade bott på Wij herrgård fick flytta till Storas huvudkontor i Falun, och Bror och Ulla erbjöds att flytta till herrgården. De tackade ja, men på ett villkor – att kontraktet skulle gälla på livstid. Stora accepterade.
– Livstidskontrakt har jag, säger Ulla. Och det är väldigt bra. Så jag kan bli 101 år, om jag vill det.
– Du kan bli 120 år, säger Ulf.
– Det är sant, det kan jag bli, svarar hon.
Soffgrupp i stora salongen.
Livstidskontraktet tecknades mellan Ulla, Bror och Stora i slutet av 80-talet, och det är bara Ulla och Stora Enso som har kompletta kopior av originalet. Vi frågar om vi kan få titta på hennes exemplar.
– Nej, det har jag inlåst. Men det är på livstid, i alla fall.
Ulf Ericsson har i flera år varit kontaktperson mellan Ulla Laage-Hellman, Stora Enso och Wij Säteri, som ansvarar för byggnadens underhåll. När Ulla vill ha hjälp med något är det Ulf hon vänder sig till.
– Ulf är min bästa vän. Han gör precis det man vill, säger Ulla och skrattar.
Herrgårdens matsal.
Det ekonomiska sköts av en av Ullas svärsöner, och hennes barn kommer på besök med jämna mellanrum – trots att ingen bor i närheten av Ockelbo. Ulla deltar aktivt i samtalen, men har svårt för att komma ihåg namnen på personerna som kommer på tal. När hon känner att hon har glömt bort något vänder hon sig till Ulf för hjälp.
– Hemskt att man glömmer allting, konstaterar Ulla.
Ulla och Ulf vill ha en liten stund till att prata sinsemellan, och under tiden får vi fria händer att fotografera herrgården. Det är svårt att veta var man ska börja. Inräknat vind och källare är Wij herrgård cirka 800 kvadratmeter stor, och allsköns föremål från 1500-talet och framåt samsas om utrymmet. Kartor från 1700-talet pryder väggarna i arkivrummet, tavlor med kungligheter och adelsmän står i stora salen och gamla biblar står uppradade på bokhyllorna i biblioteket. Om man bortser från TV-apparaten, telefonen och pappersnäsdukarna från Euroshopper känns det som om att man har klivit rätt in i 1800-talet.
Ockelboverkens sigill, inetsat i en järntacka stöpt på malm från företagets gruvor.
Efter en halvtimme kommer Ulf och påminner oss om att det finns en övervåning också. ungefär 800 fotografier senare återvänder vi till Ulla, som har bör- jat äta middag. Vi frågar hur hon får dagarna att gå. Ulla berättar att hon stiger upp mellan fyra och fem varje morgon, och får besök av Puffen Assistans två gånger per dag. De hjälper henne att laga mat och ta hand om sig själv.
– Puffen är en utomordentlig anordning, säger Ulla. Man får precis så mycket hjälp som man behöver.
Tills för bara något år sedan var bilkörning en av Ullas favoritsysslor. En anekdot berättar hur en kommunpolitiker blev kontaktad av en uppskrämd ockelbobo, som berättade att han hade sett en bil körandes på Norra Åsgatan – utan förare. Ett par dagar senare visade det sig att bilen hade körts av Ulla Laage-Hellman. Hennes huvud hade inte synts över ratten.
Idag får Ulla sitta i passagerar- sätet när hon ska åka någonstans, och istället för att köra bil ägnar hon mycket tid åt att titta på TV och läsa böcker – på sex olika språk. Hon kan svenska, engelska, franska, tyska, nederländska och spanska.
– Det är en stor fördel när man ska hitta något att läsa.
Ullas förkärlek till resor och främmande språk har smittat av sig på hennes barn. Hon har en son i Kanada, en dotter i Tyskland, en dotter i Spanien och en dotter i England, och barnbarn spridda över hela världen. Ulla pratar mycket om hur glad hon är över att Ulf finns där för henne och "ser till att saker fungerar precis som förr". Vi frågar om hon tycker att etableringen av Wij Trädgårdar och uppståndelsen kring Daniel Westling har förändrat Ockelbo.
– Det är klart att det har. Men det är fortfarande trevligt, i alla fall.
Ulla berättar att Daniel Westling slår henne som "en mycket trevlig ung man", och beskriver kron- prinsessan Victoria som "en mycket tjusig människa". Ulla säger att hon inte har märkt av Wij Trädgårdar och deras besökare särskilt mycket; inte ens vid det kungliga bröllopet förra sommaren. Vi berättar att Wij Trädgårdar hade sammanlagt 40 000 besökare under 2010.
– Ja, men de kommer ju inte hit alla på en gång.
Efter flera timmar av samtal säger Ulla att hon börjar bli trött, så vi bestämmer oss för att packa ihop för dagen. Vi skakar hand och tackar för att hon tog sig tid, men innan vi återvänder till den bleka vardagen bjuder Ulf Ericsson med oss på en promenad till trädgården på herrgårdens baksida – det enda området på ägorna som Wij Trädgårdars turister inte har tillgång till.
Rakt nedanför herrgården, i mitten av gräsmattan, ligger en gammal pool. Ulf berättar att Kopparfors anställda gav den till den gamle disponenten i present. Vattnet i poolen är smutsigt när vi är på besök, men efter midsommar ska Ulf rengöra den så att Ulla kan bada. Att poolen ska hållas i gott skick, och att vattnet ska vara upp- värmt till 24 grader mellan maj och september varje år, står skrivet i kontraktet.
Efter en lång dag börjar solen gå ner över Wij herrgård. Ulf berättar att han är orolig över vad som kommer att hända med byggnaden när Ulla har gått vidare och livstidskontraktet går ut. Lösöret tillfaller Ulla Laage-Hellmans barn, Stora Enso tar tillbaka sina ägodelar och herrgården tas över av Wij Säteri, som ägs av Stiftelsen Wij Trädgårdar. Vad Wij herrgård kommer att användas till då är inte bestämt ännu, men Ulf Ericsson hoppas att det blir en typ av verksamhet som ger både ockelbobor och turister möjlighet att ta del av byggnaden och dess historia. – Den här herrgården är det bästa Ockelbo har, säger Ulf. Och just då, när Wij herrgårds 300 år gamla fasad badar i de sista orangea ljusstrålarna från ännu en dag, är vi benägna att hålla med honom.
Ulla Laage-Hellman gick bort i september 2011.
I Kuxabladet september 2011 skriver Anders Norén: Ulla Laage-Hellman, damen på Wij Herrgård, har somnade in på Bysjöstrand till följd av en lunginflammation måndagen den 5 september. Hon blev 97 år gammal.
