Ord om ord - Intervju med författaren Nina Wähä
Kuxabladets kulturskribent Daniel Gustavsson gör en intervju med författaren Nina Wähe. Augustprisnominerad och aktuell med romanen Testamente. Inspireras av Ninas breda bakgrund i musik, litteratur och film…
Augustpriset 2019 delades ut 25 november. En av de nominerade i klassen för skönlitteratur är mångsysslaren Nina Wähä. Hon är nominerad för sin roman Testamente. En mustig roman där en familj med två föräldrar och tolv (eller fjorton beroende på hur man räknar) barn möts över julhelgen. Det blir minst sagt komplicerat. Nu visade det sig att Wähä inte fick priset. Men innan det delades ut fick däremot jag en fått en pratstund med författarinnan till denna magnifika och tragikomiska bok.
Testamente har blivit kritikerrosad och är nu som sagt nominerad till Augustpriset. På frågan om hur det känns erkänner Wähä att det givetvis känns bra.
– Men lite konstigt känns det allt, menar hon.
– Jag själv skulle ge boken fyra plus på en skala till fem. Det är min hittills bästa bok men inte den bästa bok jag har i mig.
På frågan om priser är viktiga skrattar Wähä.
– Fråga mig efter att priset delats ut. Jag svarar säkert på ett sätt om jag fått det och ett sätt om jag inte får det.
Wähä är född och uppvuxen i Hässelby utanför Stockholm. Men hon har en koppling till Tornedalen, där Testamente utspelar sig.
Daniel Gustavsson med författaren Nina Wähä
– Min mamma kommer därifrån, säger Nina. När mamma inte fick en dagisplats åt mig fick jag hänga med mormor i Tornedalen. Så jag har tillbringat mycket tid däruppe och talar även finska och meänkieli.
Nina gjorde sin romandebut 2007 med S som i syster. Samma år gjorde hon även skivalbumdebut med bandet Lacrosse och skivan This New Year Will Be for You and Me. Nina berättar att Lacrosse var ett indiepopband där hon och hennes kompisar kunde leka musik.
– Idag är det svårare i och med att vi alla är äldre med barn och jobb och sådana saker, menar Nina.
– Vi döpte oss efter den inte jättekända sporten Lacrosse för att folk skulle säga att, ja, Lacrosse, det har jag ju hört talas om.
Lacrosse skulle släppa ytterligare två skivor. Bandages for the heart släpptes 2009 och Are You Thinking of Me Every Minute of Every Day? utkom 2013. Men är tiden med Lacrosse över?
– Det vet jag egentligen inte, säger Nina. Kanske, kanske inte.
Frågan om inte Lacrosse skulle återförenas i Melodifestivalen får Wähä att utbrista ett asgarv. Men erkänner sedan:
– Ja, det vore kul.
Nu var det varken S som i syster eller Lacrosse som var Wähäs första uppdykande i den kulturella världen. Det var med en av huvudrollerna (Maja) i filmen Babylonsjukan (2004). – Jag började visst med en huvudroll, inser Nina. Det var Daniel Espinosa (filmens regissör) som hade en lite annorlunda vision på hur man gör film. – Det var både roligt och jobbigt.
Efter Babylonsjukan har Nina Wähä knappt gjort film, endast en mycket liten roll i Fyra veckor i juni.
– Haha, den filmen behöver vi kanske inte prata så mycket om.
Wähäs andra roman, Titta inte bakåt, utkom 2010. För både den och debutromanen hyllades Wähä för sitt språkbruk. Men böckerna är berättade på rätt olika vis. Den första hyllades för sitt språkbruk med omvända ordföljder, snygga upprepningar och nyskapande meningsuppbyggnader. I andra romanen är det istället två helt olika berättarröster av personer från helt olika tidsåldrar och länder samt med olika bakgrunder och litterära förmågor författa boken.
– Det är tråkigt att skriva likadant hela tiden, erkänner Nina.
Senaste romanens språkbruk skiljer sig även den från de övriga. I Testamente har hon valt att använda sig av någonting idag rätt ovanligt som en allvetande författarröst.
– Jag såg ingen annan väg, erkänner Wähä. Från början tänkte jag att Testamente skulle vara en novellsamling där varje novell är berättat ur en familjemedlems perspektiv. Men det fungerade inte. Så det blev en allvetande berättarröst istället.
Under samtalet slås jag över vilken mångsysslare Wähä är. Hon har jobbat, framgångsrikt, med både musik, film och litteratur. Hon verkar därtill bara bli bättre och bättre, och med boken Testamente är jag uppriktigt förvånad över att hon inte vann Augustpriset.
