Intressesfären: Är DET en cover?
Inget passar väl bättre en semesterdag under sommaren som att gotta ner sig i lite onödig(?) trivia om musikhistorien. Själv är jag en riktig sucker för en bra musikdokumentär och där dyker en hel del godbitar upp. Godbitar som kan få bordsgrannarna under fikat att spotta ut drickat och utbrista ”Va, är det en cover?”
Under 60-talet då världen var mycket större än idag och USA kallades för Amerika och fanns där, långt borta på andra sidan Atlanten. Då var det mer regel än undantag att gamla ”svenska” klassiker hade en amerikansk förlaga. Här kommer ett axplock.
1960-talet.
Trettifyran skrevs av Olle Adholphson och framfördes av Per Myrberg, 1964 som en protest mot massrivningarna. Men originalet hette ”This ole house” och var en hit tio år tidigare i USA.
Sakta vi gå genom stan framfördes av Monica Zetterlund och skrev av Beppe Wolgers, men musiken stod Nat King Cole för, Walkin’ my baby back Home (1951).
Brev från kolonin - denna klassiska, komiska låt av Cornelis Vreeswijk inspelad live 1969 är en cover på Hello Muddah, Hello Fadduh av Allan Sherman från 1963. Men precis som Beppe Wolgers i tidigare exempel gör ju Cornelis verkligen låten till sin egen.
Men amerikanerna själva gjorde också covers. Här följer ett axplock:
Elvis Suspicous Minds från 1969, gjordes året innan av Mark James.
Big Brother and the Holding Company med Janis Joplin – Piece of My Heart från 1968 är en klassiker. Men originalet är det inte. Det var Emma Franklin som gjorde den 1967.
Den största skrällen i efterforskningarna till den här krönikan var ändå att inte ens The Mamas end the papas tok-klassiska California Dreamin är inte deras. Den skrevs och gavs ut samma år av Barry McGuire, 1965.
1970-talet
En riktig klassisk låt är Love Hurts av Nazareth (1974) - men det är en cover. Originalet gjordes 1961 av Everly Brothers.
The Clash var mästare på att göra covers som en hyllning till den musik de älskade. De var så pass bra på det att många känns som de var skrivna av bandet. Tre låtar fanns på den klassiska skivan London Calling. Revolution Rock (originalet av Danny Ray, 1976), Wrong Em’ Boyo (The Rulers, 1967), Brand New Cadillac (Vince Taylor and his Playboys, 1959).
De skulle även göra två andra covers under 1979, I fought the law (originalet av The Crickets, 1960) och Pressure Drop (The Maytals, 1970). Och 1977 spelade de in Police and Thieves som gjordes av Junior Murvin året innan.
1980-talet.
The Hooters 500 miles då, från 1989, det är väl ett original? Nej, den skrevs av Bobby Bare redan 1963.
Nothing compares 2 U gjordes av Sinéad O'Connor, 1990, men skrevs av ingen mindre än Prince, 1985.
1990-talet.
I samband med filmen Fyra bröllop och en begravning fick Wet wet wet en stor hit med låten Love is all around me, 1994. Men originalet gjordes av The Troggs redan 1967.
När producenten Rick Rubin tog in den åldrande Johnny Cash i studion och föreslog att denne skulle göra en cover på Nine Inch Nails-låten Hurt från 1994, var Johnny Cash tveksam. Men det skulle visa sig vara ett genidrag. Och en vittrad, luttrad Cash som själv levt genom drogmissbruk gav texten ett helt nytt djup och trovärdighet (1996).
Lenny Kravitz är på sätt och vis synonym med hitten American woman (1999) men den gjordes i original av The Guess Who (1970).
2000-talet och vidare
Det finns hur många covers som helst där ute. Det som gör en bra låt till en cover är väl ändå när artisten gör den till sin egen. Som när Anna Ternheim slog igenom med en cover på Broder Daniels Shoreline, 2005.
Amy Winehouse var en ytterst kompetent låtskrivare med många hits. Men en av hennes mest populära låtar, Valerie (2007) gjordes av indie-rockbandet The Zutons året innan.
Listan kan faktiskt göras hur lång som helst. Men istället för att fortsätta mala på här gjorde jag ett litet quiz som ni hittar här nedan. Allt gott i sommarsolen!
QUIZ SVAR: 1.Dolly Parton 2.Badfinger 3.Big Mama Thornton 4.Brenda Lee 5. Neil Diamond 6.Sutherland Brothers 7.Robert Hazard 8.Ednaswap 9.Top Notes 10.Plastic Bertrand 11.Gloria Jones 12.Silvio Rodrigues 13.Anita Meyer