Ingemar Danielsson pensionerar sig

Sedan 2005 har Ingemar Danielsson drivit eget företag i Ockelbo med fokus på murning, betong och plattsättning. Under hösten förra året blev det i stort sett för första gången sedan Ingemar startade sitt företag lite lugnare med jobb och förfrågningar.
– Då blev jag att tänka på pensionen och bestämde mig för att ta chansen, jag har ju åldern inne nu, säger Ingemar, som hunnit bli 64 år gammal.

Vi träffas Ingemar i hans hus på Samelsvägen i utkanten av Ockelbo. Det bjuds på kakor, kaffe – och påtår, under vårt samtal om Ingemars långa yrkesliv. Allt tog sin början 1975 då han började på gymnasiet vid Polhemsskolan i Gävle med inriktning bygg och anläggning, där eleverna kunde välja inriktning snickeri eller betong och murning.
– Men skolan tyckte jag mest var lek, vi var väldigt långt ifrån fullärda då vi gick ut.

Yrket lärde han sig snarare under sina år på Skanska och NCC.
– Det fanns bra gubbar som ville lära ut. För mig handlade det mest om att visa framfötterna.

Medan Ingemar hängde med och utvecklades blev det även reella jobb utförda. Jargongen beskriver han som hjärtlig, men det kunde vara lite hårdare ton mellan de olika arbetslagen. Bland de byggprojekt Ingemar nämner som de roligaste under dessa år var uppförandet av Konserthuset i Gävle, där han var med och lade grunden.
– När det stod färdigt fick vi alla som jobbat komma på konsert när de testade lokalen. Det var mäktigt, jag hade aldrig varit på något sådant innan – att uppleva en full orkester med stråkar och i med akustiken i lokalen var verkligen speciellt. 

Ingemar Danielsson hemma på sin tomt på Samelsvägen i Ockelbo

Men det är heller inte genomgående goda minnen för Ingemar, 1983 drabbades han av en arbetsplatsolycka. Ingemar och en kollega höll på slipa väggar på ett hotell i Gävle då maskinen kärvade och frös, de fyllde på med en frysvätska och kollegan testkörde maskinen i luften samtidigt som Ingemar stod lutad över sin verktygslåda.
– Slipskivan exploderade och träffade mig rakt på örat och jag slungades in i betongväggen och tuppade av. Nästa minne jag har var jag i händerna på ambulanspersonal, de hade burit mig tre våningar ner.
Ingemars öra behövde opereras och sedan olyckan har han ett konstant sus i högra örat.
– Hade jag haft hörselkåporna på mig hade jag klarat mig bättre, men de satt ovanpå hjälpen eftersom vi precis haft en paus och inte riktigt kommit igång med arbetet.
– Skadan har inte påverkat mig utöver ljudet, ibland upplever jag tonskiftningar. Men det orsakar ingen huvudvärk eller andra problem.

1997 slutade Ingemar jobba för Skanska och tog jobb på dåvarande Atlas Copco i Ockelbo. Där skulle han bli kvar i tio år.
– Jag startade min egna firma parallellt 2005 och jobbade skift på Atlas Copco. Men det blev i längden ohållbart då jag började få många förfrågningar.
Ingemar beviljades tjänstledigt ett halvår och då tog verksamheten fart på allvar. En av förfrågningarna kom från Anders Lundström, som var Ingemars närmaste överordnade på Atlas Copco.
– Jag jobbade med mura och gjuta deras hus på Perslunda hela sommaren. En dag sa jag till honom: “Du Anders, skriv ut uppsägningspapperen, för jag kommer inte tillbaka”. 

En dag sa jag till honom: “Du Anders, skriv ut uppsägningspapperen, för jag kommer inte tillbaka”

Från 2007 har Ingemar jobbat heltid med den egna firman. Till 95% har jobben varit inriktade på privatpersoner och oräkneliga arbetstimmar har Ingemar jobbat ensam.
– Visst kan det kännas ensamt ibland, men jag har ju radio att lyssna på så det går ändå bra.

Några ambitioner att utöka företaget med anställda har Ingemar aldrig haft, men han har lejt in andra företagare då det behövts och även själv blivit inlejd på diverse jobb.

Tillsammans med sin kusin Bengt Danielsson, som driver egen byggfirma i Ockelbo, har Ingemar verkat en hel del.
– Vi byggde många hus tillsammans, men inte något i Ockelbo. Det närmaste jag kan minnas var i Forsbacka.
– Då var det långa dagar, sällan kortare än 12-13 timmar. 

I början tog Ingemar sig an väldigt mycket jobb och arbetade även helger.
– Jag var orolig att det inte skulle bära ekonomiskt, men insåg efter ett par år att det räckte med att jobba normala tider, ungefär 40 timmar i veckan.
Någon brist på jobb har Ingemar inte upplevt, särskilt inte under pandemiåren.
– Jag har nog aldrig blivit så nedringd. Gissar att det är semesterkassan och andra besparingar som kunde investeras i hemmen eftersom man inte kunde resa.

Nu har Ingemar börjat plocka ut pension men samarbetar en del med Mattias Gunnari, som har företag och tar på sig jobben.
– Min första pensionsdag ägde rum i mars.. ..då jobbade jag i Åmot, skrattar Ingemar.
Det är inte så många som känner till att Ingemar gått i pension ännu. 
– Då de ser mig på affären utan arbetskläder är det vanligt att de frågar om jag inte har några jobb – då passar jag på att informera om att jag blivit pensionär!

En del jobb återstår alltjämt under sommaren. Men sen ska det verkligen ta slut på allvar.
– I september kommer jag sälja min utrusting. Jag har en massa betongutrustning, kakelgrejor, skärare och sågar...

Vi tar en paus i samtalet för fotografering i Ingemars trädgård, som omges av såväl björkar som barrträd. 
– Vi var de första som byggde på gatan och det var endast vårt hus här under de första tre åren.
Ingemar och hustrun Annika bodde dessförinnan i Ulvsta, men hade tröttnat på ett trevåningshus och arbetet med ved.
– Jag föreslog att vi skulle sälja huset och bygga nytt, Annika tände direkt på idén – medan jag började tänka på hur jag skulle ta mig ur det jag just sagt, säger Ingemar med ett brett leende.
2005 såldes huset i Ulvsta, vilket även var samma år som de gifte sig. 
– 2006 flyttade vi in här, det är en praktiskt enplansvilla som ligger lite enskilt.

På tomten finns många fotbollsmål och barnleksaker, vilket inte används av paret själva utan finns på plats för barnbarnen. På senare år har gatan fyllts av såväl lägenhetshus som villor.
– Jag är glad att Tomas Eriksson satsat på lägenheter här, annars hade det bara varit en mur av skog på andra sidan gatan. Det är trevligt med några grannar.

Jobbet tror Ingemar inte att han kommer sakna. 
– Det är tungt arbete, särskilt murning där jag behöver lyfta stenar som är mellan 15-20 kilo i axelhöjd.
– Att det är tyst i luren är inte något jag ser som negativt. Det är kanske även ett tecken på att folk tycker jag gjort ett bra jobb.

I takt med att jobbet minskar skapas mer tid och lust för Ingemars fritidsintressen, där bland annat terrängcykling ingår.
– Jag har köpt en mountainbike och cyklar en hel del. Kråkbanan ligger alldeles intill och jag tar den vägen upp till skogen.

Tidigare tävlade Ingemar inom längdskidåkning och många gånger mötte han eliten inom sporten.
– Tomas Wassberg och Gunde Svan har jag till exempel mött.
Ingemar är tydlig med att han tävlade “några divisioner under” dessa världsstjärnor. Ett kärt minne han har är i mitten av 80-talet då fristilen slog igenom och han mötte Gunde Svan.
– Det var en kortare bana där vi mötte varandra flera gånger. Vid en vätskekontroll drog Gunde förbi mig samtidigt som han drack, medan jag åkte som en kråka gled han bara förbi. Det kommer jag aldrig att glömma.
– Vi hade ingen som kunde lära oss det nya åksättet, Gunde var inte bara grym skidåkare utan även en riktig innovatör under den här perioden. Han experimenterade med både teknik och utrustning.

Vasaloppet har Ingemar åkt åtta gånger och han slutade som aktiv 2005. 
– Innan det var det bara att åka skidor oavsett väder, på med pannlampan och ut. Idag kräver jag bra före och väder för att ge mig ut. Kanske blir det mer nu då jag är pensioner, jag kikar på att köpa ett mig ett par vallningsfria skidor. 

Ingemar vill passa på att tacka alla som anlitat honom genom åren och för alla fina samarbeten han haft tillsammans med andra företagare.