Den 24 april hände det som absolut inte får hända. Något orsakade en brand i fårhuset och elden spred sig i den starka vinden så inom loppet av ett par minuter brann hela vår stora ekonomibyggnad. I fårhuset befann sig två tackor och deras respektive trilling-lamm och alla åtta omkom tragiskt nog. Sekunderna det tog mig att barfota kasta mig ut på gården och se de höga, kraftiga, lågorna slå ut genom dörrar och fönster kommer för evigt vara inristade i mitt minne.

Ljudet av elden som dånar, trä som krasar och plåt som bucklas i den intensiva hettan forsar genom mitt huvud så fort omgivningen tystnar en aning. Under tiden jag larmar SOS så springer jag runt byggnaden för att se om några får har lyckats tagit sig ut, röken väller ut genom varenda springa i väggar och tak och jag är precis nedanför elden och i vindriktningen för vidare spridning. Tänk er min glädje när jag möts av en grupp bräkande tackor och lamm som söker sig mot mig i röken, helt övertygade om att jag kan hjälpa dem. Jag praktiskt taget hivar dem i grupp över stakettrådarna så de sedan själva får leta sig bort från faran och komma i säkerhet. Hästarna är trygga längst nere i hagen och visar inga tecken på stress. Fåren springer också dit och jag ser i ögonvrån hur ledartackan ser till att alla hänger med och att de hittar en trygg plats att vila upp sig på.

Hettan är ofattbar och min syntettröja börjar visa tecken på att smälta på mina armar,

Under tiden jag räddat fåren så har Arvid dragit ut en grov vattenslang och satt på vattnet. Jag tar slangen och blötlägger väggen till den närliggande ladugården där alla våra höns, ankor, flasklamm och kycklingar bor. Risken för spridning är enorm även fast vinden hjälper oss att vinkla bort de högsta och kraftigaste lågorna. Vid det här laget är det mycket folk på gården som spontant har stannat sina bilar och kommit för att hjälpa till. De evakuerar flasklammen och baggen till en annan del av gården medan jag fortsätter att spruta vatten på väggarna och vägen mellan husen.

Hettan är ofattbar och min syntettröja börjar visa tecken på att smälta på mina armar, så jag sprutar på mig, på väggen, tillbaka på mig igen och så vidare, tills jag hör de underbara sirenerna ljuda över gården och jag ser räddningstjänsten rulla in. Lättnaden att de finns på plats och kan rädda hönsen är enorm. Elden har spridit sig från vårt nu helt övertända uthus till åkern bakom huset och en stor gräsbrand sprider sig ner mot Hagvägen i rasande fart. Fjolårsgräset stod högt där på täkten och elden tar sig fram ofantligt fort i den hårda vinden. Jag ser folk som försöker begränsa spridningen på många sätt och flera traktorer finns helt plötsligt ute på åkern och skapar brandgator för att hindra elden att nå vidare.

tills jag hör de underbara sirenerna ljuda över gården och jag ser räddningstjänsten rulla in.

Räddningstjänsten lägger ut långa slangar och efter ett par nervkittlande minuter ser man att elden sakta blir begränsad och tillslut klingar av där ute.

I uthuset förvarade vi, precis som de flesta andra, både båtmotorn, snöslungan, bensin till röjsågen och annat eldfarligt. När dessa dunkar och tankar fattar eld blir det till ett fullständigt inferno och byggnaden liksom smälter ihop framför oss.

Vår hästtransport, allt vårt hö och djurens foder försvinner inom ett ögonblick, minnen som till exempel bröllopsbilder och barnen teckningar från dagis blandas med motorcykeln, båten och Arvids snickarverkstad och allt blir bara rök, sot och aska.

Runt om mig strömmar det till människor som på olika sätt vill hjälpa till och stötta i denna hemska situation. Det blir många kramar och varma ord. Min telefon går varm och via sociala medier sprids händelsen och fler och fler börjar höra av sig. Inom loppet av en timme har jag fått hjälp med allt jag kan tänka mig, fåren är infångade och går i en nygjord fålla av hitkört fårnät, hästarnas hage är provisoriskt lagad och de har mat och vatten, det erbjuds mat och hjälp att sköta de resterande djuren.

Polis, ambulans och räddningstjänst är otroligt proffsiga och ger oss all möjlig uppbackning under tiden de är på plats. När saker o ting börjar lugna ner sig har vi vänner på plats som fixat en sen midnatts-middag, eftersläckningen påbörjas och gården töms på folk. Tillslut är det bara de utbrunna höbalarna som pyr i vinden, några tappra brandmän och några enstaka bjälkar som spretar i nattmörkret som syns i skenet från räddningstjänstens strålkastare.

Det ser ut som en absurd målning och jag tänker hela tiden att jag kommer vakna från denna mardröm snart. Natten erbjuder ingen sömn, släckningen pågår natten igenom så lastbilen brummar utanför fönstret och jag ligger vaken fylld av känslor av både sorg och en enorm kärlek. En kärlek som jag känt från alla som på olika sätt stöttat under kvällen. Vilken uppslutning och vilken känsla av omsorg vi fått uppleva. Det gör mig alldeles förstummad och enormt tacksam. Jag vill att ni alla ska veta hur mycket ert stöd betyder för oss, det är den omtanken som gör att vi står på benen såhär dagen efter.

Från djupet av våra hjärtan, tack Ockelbo!

Under dagen idag har det strömmat in gåvor i form av färdiglagad mat, hästtäcken, grimmor, borstar, morötter till hästarna och en massa saker till. Era kommentarer på sociala medier har varit överväldigande och vi har fått enormt mycket hjälp med praktiska saker idag. Det har ordnats med permanenta staket, körts hit vindskydd och halm till fåren, kommit erbjudande om stallplatser och hö och en massa annat som värmer i själen.

Vi stannar ofta upp under detta dygn och inser vilken tur i oturen vi haft, hade vinden blåst i motsatt riktning är det inte säkert att vi haft något kvar överhuvudtaget.

Från djupet av våra hjärtan, tack Ockelbo!