Skoterminnen - med Arne Lindström, del 2
Under 60- och 70-talet tävlade Arne Lindström inom skoter och givetvis körde han uteslutande Ockelbo skotrar. Men inte nog med att Arne tävlade, han arbetade även i Ockelbo skoters produktionsled i fabriken. Här fortsätter hans berättelse från del 1.
Arne Lindström körde en hel del långlopp i tävlingsform, vilket vid ett tillfälle mycket väl kunde inneburit slutet för honom.
– Det var 1972 uppe i Särnafjällen som det blåste upp till storm. Det blåste så hårt att jag inte ens kunde stå upp på skotern.
Två åkare hade stannat och Arne följde deras exempel, skotrarna täcktes på nolltid av snö och trion hackade sig ner i snön för att överleva.
– Vi var tre och kunde prata med varandra. Vi puffade på varandra för att hålla oss vakna.
Arne Lindström. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
Vädret gjorde det omöjligt för fjällräddningen att ge sig ut. Ett normalt långlopp var 10-15 mil och brukade ta 2-3 timmar att köra, starten hade gått vid lunchtid – men det var inte förrän vid femtiden morgonen därpå som fjällräddningen hittade dem.
– Som tur var var det inte så kallt, ett par grader bara. Skotrarna återfanns inte förrän på våren.
– Det visade sig att vi bara var 3-400 meter från en fjällstuga. Alla fem som försvann i ovädret hittades till slut välbehållna, Lennart Strömberg blev dock ute i tre dygn.
– Jag kände ingen olust inför att fortsätta tävla.
Tävlingsframgångarna för Ockelbo skoter inleddes på 60-talet där märket, som var det första att producera skotrar i Sverige, låg i framkant på alla fronter. Fram till det sena 70-talet fortsatte framgångarna för Ockelbo skoters åkare, Arne gjorde sin sista tävling 1977.
– Då hade jag blivit pappa och konkurrensen från japanska och amerikanska märken gjorde det svårt att hävda sig i tävlingar.
Men varumärket levde vidare och var starkt bidragande i skoterindustrin, både riktat mot privatpersoner men även större företag. En period var Ockelbo den största snöskotertillverkaren i Europa – företaget hade svårt att möta efterfrågan och blev uppköpta under det tidiga 80-talet. 1989 togs beslut att Ockelbo skoter skulle läggas ner av.
Tidningsurklipp från tiden.
– Jag jobbade med service och reservdelar på den tiden.
I takt med nedläggningen av fabriken realiserades under de kommande åren blev personalen undan för undan färre och färre.
– De sista skotrarna hade Lynx-märken på sig, men det var samma skoter under skalet.
– Till slut var det bara jag och reservdelslagret kvar...
1992 var sagan om Ockelbo skoter helt och hållet avslutad, nära nog 50000 skotrar producerades lokalt genom åren.
Arne blev kvar ytterligare en tid inom skoterindustrin. Han berättar att Stig Eriksson gjorde ett försök med en skoter betitlad Bigfoot åren som följde.
– Det var en helt ny design, en större dubbelbandare.
– Jag jobbade åt honom några år. Men det var svårt med pengar, lågkonjunktur rådde och produktionen kom aldrig riktigt igång.
På väggen vid trappen ner till alla troféer sitter minnen från förr.
Under 2023 hade Länsmuseét Gävleborg en utställning om Ockelbo skoter, med anledning av att Erik Lundgren skulle fyllt 100 år. Utställningen slog alla tidigare besöksrekord och Arne var en av dem som intervjuades inför utställningen. Ockelbo skoter är idag ett kultmärke i hela norden. Arne har själv kvar en skoter, en Ockelbo Fighter från 1989 – vilket var en av de sista modellerna som tillverkades.
– Den går fortfarande bra, även om den är lite sur då den startas. Vi tog en tur med barnbarnen under trettondagshelgen.
– Kungen hade också en Ockelbo Fighter och innan det en Ockelbo 5000.
– Men egentligen skulle det vara roligare att ha en Ockelbo 380, som jag tävlade på, resonerar han.
– Det är roligt att Micke Olsson (Ockelbo collection) säljer reservdelar till Ockelboskotrar. Den tillgången gör att många skotrar lever vidare, avslutar Arne.
Mer lokalhistoria på Kuxa.se
