Dagligdags påminns vi om den ohyggliga krigföringen som Ryssland bedriver i Ukraina. Min artikel belyser en dag från de 21 år som Sverige var i krig med flera länder bland dem Ryssland. Det stora Nordiska kriget 1700-1721 antagligen det mest förlustbringande krig som Sverige utkämpat. Soldatförlusterna i kriget var ca. 200000 dödade finska och svenska män på en befolkning på knappt 2 miljoner.

När kriget kom till Hamrånge - del 1

Av Olov Thunman

Hamrånge är Gästriklands nordligaste socken i nordöstra hörnet av Gästrikland.

På Kristi Himmelsfärdsdagen 18 maj 1721( enligt dåtida kalender) landsteg ryska trupper i Hamrånge. Nio år efter händelsen låter dåvarande kyrkoherden Johan Axmark montera in en bräda i kyrkans altaruppsättning med texten.

”Anno 1721 den 18 maij plundrade Muschoviterna denna Kyrikia och hela den öfriga församlingen uti aska lade”. Texten på brädan slutar med ” Johan Axmarch blef Kyrikoherde Anno 1730” . 1721 var han komminister i socknen.

En sådan händelse kom givetvis att leva vidare i ett flertal sägner, en del som rena fantasier andra med verklighetsbakgrund. Nils-Gustav Hildeman, bördig från Hamrånge, har i Karolinska förbundets årsbok 1950 analyserat källor och resonerat över händelserna.

Bakgrund i korthet

1720-talet och Fortfarande ingen fred mellan Ryssland och Sverige. Tsar Peter beslutar om ett nytt härjningståg mot den norrländska kusten. Att man riktar sig norrut hänger ihop med att man redan bränt från Norrköping och upp till Gävle och att det runt Stockholm finns förutom den svenska flottan en engelsk eskader.

Svenskt försvar 1721

Generalfälttygmästaren Hugo Hamilton fick det formella uppdraget, att ansvara för försvaret av hela Norrland norr om Gävle.. Till sitt förfogande hade han i maj ca. 4000 man infanteri och knappt 200 ryttare. Det var ingen slagkraftig styrka, många soldater och hästar var gamla och uttjänta, uniformer, gevär och ammunition fattades. De sjöstridskrafter som Hamilton bett om fanns inte. Att försvara mer än Gävle var otänkbart.

Den ryska flottan

De ryska styrkorna leddes av generallöjtnanten Peter de Lacy som 1719 lät bränna Upplandskusten och försökte inta Gävle. Flottan bestod av galärer (grundgående fartyg som både roddes och seglades) med ca 200-300 man. Galärerna var bestyckade med en till två tyngre kanoner och ett flertal nickhakar. Ett antal galärer var utrustade med plats för hästar. I övrigt bestod flottan av ett antal mindre båtar, slupar och skärbåtar. Bemanningen var på ca.5000 man infanteri och 350- 400 kosacker till häst. Det fanns ett ryskt ögonvittne till flottstyrkan. Det var kosacken Jechim Kulikoff som i trakten av Sundsvall blev så drucken att han somnade och blev kvar då flottan fortsatte. Förutom flottans storlek, uppgav han att det på galärerna fanns officerare som kallades tyskar och en del av dem talade svenska med varandra.

Var skall 1721 års räder ske ?

Gävle var ganska starkt befäst, Hille låg för nära Gävle. Hamrånge låg längre bort. Med största sannolikhet blev beslutet att börja i Hamrånge helt grundat på strategiska skäl, tsar Peter var efter tjugoettår som krigsledare mycket kunnig.

Hamilton fick den 12 maj meddelande om att den ryska galärflottan kommit till Åbo. Via Åland seglar och ror flottan mot Sverige. Den 17 maj siktas flottan vid Limön, där vårdkasen tänds. Natten den 17 maj ankrar man upp vid Edskön. Någon landstigning verkar inte ha skett.

På morgon den 18 maj avseglar man mot Hamrånge.

Landstigningen vid Sundsmar och plundringen av socknen

Den ryska flottan svängde in i Axmarsfjärden och landsatte trupper vid Sundsmar. Enligt en sägen skulle en skällande hund ha lockat ryssarna till landstigning vid gården i Sundsmar.

Gården syntes från havet så någon hund behövdes inte för att locka till landstigning. På Skämmingsberget i närheten av Gåsholma, fanns en vårdkase. Eftersom det var Kristi Himmelsfärdsdagen fanns de flesta Hamrångebor vid kyrkan i socknens centrala delar.

Vårdkasvakten, som kanske var bonden på hemmanet Sundsmar, red mot kyrkan, väl framme hoppade han av hästen så illa att han bröt benet och fick krypa in i kyrkan(enligt sägnen)

Enligt en annan sägen så var det ett ryskt rövarband som överföll Hamrånge, men det är osant.

Det var reguljära ryska trupper. Långt fram i tiden fanns vid Sundsmar rester av uppmurade ugnar sk. ryssugnar..

Från landstigningen vid Sundsmar spred sig kosacktruppen till Axmar by som brändes. Efter att ha bränt Axmar by, red man mot socknens centrala delar. Det fanns två stigar/vägar att ta, den ena kallas kyrkstigen och gick öster om Sticklasjön och nådde bebyggelsen vid Häckelsäng. Den andra kunde i nödfall användas för hjuldon och var anlagd från stora Norrlandsvägen till Axmar bruk. Enligt traditionen tog kosackerna en stig mittemellan och red vilse och hamnade i en myr som sinkade dem, myren kallas fortfarande Ryssan.

Av Hamrånges 61 hemman brändes 57 st. Vifors bruk totalförstördes med stångjärnshammare, kniphammare, övriga byggnader och förråd, med förlusterna av brukets stångjärn och kolförråd så taxerades förlusterna 7490 daler silvermynt enligt bergmästare Göran Vallerius som inspekterade bruken i Västernorrland, som Gästrikland då tillhörde. Prästgården, överstelöjtnantsbostället i Åbyn, lador, torp och andra mindre byggnader blev lågornas rov. Att ladorna brändes var en svår belägenhet, man kunde inte förvara skörden torrt utan fick stacka den utomhus vilket medförde att skörden under vintern till stora delar förstördes. Även sockenstugan och sågkvarnen brändes.

Enligt en sägen skonades ett hemman i Totra enär ryska officerare skulle haft högkvarter där. Det är inte förenligt med sanningen. I Totra fanns två hemman och bägge fick skattelättnader för att återuppbyggas.

I Hagsta klarade sig 3 hemman nr 1,7 och 8 och i Åbyn hemmanet nr 4. Enligt sägner skulle en av de ryska kosackerna ha tjänat dräng på hemmanet Hagsta 1 och hindrat brännandet. Detta går inte att belägga. Att de andra gårdarna klarade sig kan man bara spekulera om, någon kanske släckte elden innan den tog sig eller så var det en slarvig rysk pyroman.

Totalt brändes hemmanen Axmar 1-6, Totra 1-2, Häckelsäng 1-7, Åbyn 1-3,5-17, Vij 1-7, Sjökalla 1-3, Fors 1-3 och Hagsta 2-6.

En avdelning kosacker red mot Viksjö men stannade vid sundet mellan Viksjön och Storsjön. De flyende Hamrångeborna och Viksjös bruksbefolkning hade på bruksbokhållarens initiativ rivit Storverksbron som ledde över sundet. Kosackerna gjorde halt på den östra sidan och vände om efter att ett kanonskott hörts. Det var galärflotten som kallade tillbaka kosackerna. (se kartan)

Kanske var det några av dessa som tog fel väg där Stora Norrlandvägen och vägen till Axmar bruk skildes åt. Enligt en sägen brändes Tönnebro Gästgiveri, men det stämmer inte. Var det kanske hästspillning, från morgonen då en kavalleriavdelning stannade i Tönnebro, som gjorde kosackerna betänksamma och grusade deras mordbrännarplaner.

Fem galärer infanteri avdelades att segla till Axmar bruk som också bränns, herrgården, bruksgårdarna, magasin, kolförråd och nedre hammaren blev lågornas rov. Masugnen blir skadad. Bruket förlorar 35 stigar träkol, 57 skeppund stångjärn och 200 skeppund tackjärn. Trots att bruksarbetarna hann vräka de stångjärn som låg på kajen i havet. Till Övre hammaren kom man dock inte, trots att den bara låg en fjärdingsväg från nedre bruket, man hade inga kosacker med sig som hade kunnat rekognosera. Att Övre hammaren var oskadd med stångjärnssmedja, klensmedja, med byggmästarens verkstad och såg underlättade att bruket kom i gång.

I Vallerius relation över förlusterna fastställdes de till 16440 daler silvermynt. Bland smederna förlorade Mästersmeden Noe Pause egendom för 100 daler silvermynt.

Hälsinge regementes överstelöjtnantsboställe Åbyn nr. 16 innehades av överstelöjtnanten Petter Julius Starenflycht, vilken var på fälttjänstgöring. Hans hustru togs till fånga men lyckades fly till Ockelbo. På bostället fanns överstelöjtnanten Lorentz Bruncrona som med fru gästade Starenflycht. En halv mil från byn blev Bruncrona av kosackerna attackerad, avklädd och stucken med två spjut i bröstet. Han överlevde dock.

Även Hamrånges länsman Petter Kallman möte med ryssarna ”undkom fiendes händer nakot och huuslös” (Hildeman sid 176f)

Rik som fattig förlorade ägodelar vilket bergsmästare Valerius och landshövding Palmqvist rannsakningar visar.

Kyrkoherde Lars Norelius och länsman Petter Kallman författar en böneskrift till kungen. Den berättar en gripande historia om en socken utplundrad och lagd i aska. Se brevet till kungen i del 2.

Hamrånge medeltidskyrka

I kyrkan pågick dagens gudstjänst när budet från Sundsmar om ryssarnas landstigning kom. Kyrkoherde Lars Norelius avbröt gudstjänsten, säkert rådde en villrådighet om vad man skulle göra. Ta sig hem och rädda det viktigaste och sedan fly till skogs.. Många valde att fly mot Viksjö bruk.

Kyroherden skrev hastigt ned ett brev till Hugo Hamilton ” Högst är det beklagandes, at enär iag Gudstiensten kl. 9 begynt, nödgades iag som aldra kortast den af gjöra,emedan wachtaren på wårdkasen kom med den berättelse at en oräknelig hop med Gallejer hafwe til Gåsholmarna anländt, sampt med Sluparna lagdt i land, hwilket här med notificeras Hammerånge den 18 Maij 1721” (Hildeman sid 175)

Kyrkoherden och komminister Axmark packade ner kyrkans värdesaker i en kista Om den kistan sänktes i Hamrångeån strax utanför kyrkan eller togs med mot Viksjö och tappades bort, eller om den rövades av ryssarna vet ingen borta är den likväl. Enligt Hülphers förlorade kyrkan Gustav Vasas bibel, skrudar, penningar och handlingar, men vad som ryssarna tog och vad försvann med den försvunna kistan går inte att avgöra.

Enligt sägnen skonades kyrkan när ryssarna såg en helgonbild av Sankt Göran. Delar av skulpturgruppen finns fortfarande kvar. I själva verket hade tsar Peter uttryckligen befallit att kyrkor skulle skonas likväl som människoliv om man inte mötte motstånd. Ingen Hamrångebo dödades.

Läs del 2 här.