För några år sedan tog Erik över familjehemmet med tillhörande gård i Lingbo. Han är statligt anställd tjänsteman och jobbar från hemmet, men har även får och är hobbybonde. I mitten av mars skapade Erik och hans familj möjligheter för en familj som flytt från Ukraina.

– Det rör sig om sju personer och de bor för närvarande i grannens hus som de upplåter till sommaren. Det används normalt som sommarhus.

– Jag har även anställt pappan i familjen, Roman, som hjälper mig med sysslor på gården, berättar Erik.

*Med oss under dagen var flasklammet Maggan, utstött av sin mamma, som följde Erik som en hund på gården. Här kelad med av Yeva och bakom henne står Taras.*

Roman Vovt har tidigare jobbat i Sverige genom Stockholms byggsyndikat, en branschorganisation inom SAC, för byggarbetare där majoriteten kommer från länder utanför EU. Att det blev just Sverige för Roman och hans familj är alltså ingen slump. Erik som kände att han ville göra något fick kontakt med familjen som kom till gården den 15 mars.

– Roman är jätteduktig och vill jobba. Har du en gård så vet du att det alltid finns saker som ska göras, nu får Roman det gjort, berättar Erik.

– Det är svårt att hitta folk som gör småjobb, det är en bra lösning för tillfället. Jag tror inte det kommer vara några problem att hitta sysslor för Roman under sommaren, dels hos mig men även hos andra.

– Finns det en byggfirma som behöver folk kan jag varmt rekommendera Roman! Min förhoppning är att fler kan fixa jobb till honom.

–Många östeuropeer utnyttjas på en alternativ arbetsmarknad som uppstått i exempelvis Stockholm, för mig är det viktigt att allt sköts korrekt och att lönerna är korrekta. Det har varit mycket att sätta sig in i, berättar Erik.

*Tvillingarna Yulia och Yeva fyllde fem år den här dagen, vid vårt besök. Foto: Henrik Westberg.*

Roman talar lite engelska och övrig kommunikation sköts via en översättningsfunktion i mobilen. Det som talas in på ukrainska läses upp på svenska och vice versa.

– Vi har pratat med Ockelbo kommun om att anordna en skogsröjningsutbildning. Det krävs ett körkort för att röja, en ganska enkel utbildning.

Förutom skogsröjning har Erik en idé om att Roman ska kunna gå en kurs i ställningsbyggande, för att kunna måla på ett säkert sätt till exempel.

– Att vi är här är det bästa för familjen. Nu har jag arbetstillstånd och jag är väldigt tacksam för all hjälp vi fått, berättar Roman.

Vi sätter oss ner tillsammans med Roman och pratar lite om hans situation. Han berättar att barnen kommer kunna börja på förskola och att de tagits emot väl på alla vis.

– Att vi är här är det bästa för familjen. Nu har jag arbetstillstånd och jag är väldigt tacksam för all hjälp vi fått, berättar Roman.

Jobbet ger honom en vardag och en möjlighet att tänka på något annat än kriget.

– Min syster är volontär och håller mig uppdaterad. Det kommer bli ett långt krig, säger Roman och hans kroppspråk och blick gör kriget verkligt för en stund.

*Roman berättar om kriget, propagandan i Ryssland och om uppgivenheten, frustrationen, ilskan och sorgen.*

Han berättar vidare om hur Ryssland lyckats med sin propaganda och får det att se ut som ett frihetskrig där Ukraina måste bekämpas.

– De förstör platser och basunerar ut det som att de frigör städer. Inte ens våra ryska släktingar tror på våra ord.

Roman berättar att han uppskattar att 70-80% av Rysslands befolkning idag står bakom kriget och ger uttryck för glada tillrop i sociala medier.

– Vi fruktar ett kärnvapenkrig. Ryssland kommer inte acceptera en förlust, vad kommer hända då de blir desperata?

– Vi försöker kommunicera med ryssar över sociala medier men de tror att allt vi säger är fejkat, säger Roman och trots språkförbistringen som råder mellan oss går det inte att ta miste på hans frustration, ilska och sorg.

Roman ger uttryck för en uppgivenhet, vi samlar oss i tystnad en stund innan intervjun fortsätter.

– Ni kan väl komma med in på en kopp kaffe, föreslår Roman.

Med oss runt gården har vi även en till följeslagare i form av flasklammet Maggan, som troget följer Erik var han än går. Hon får följa med in i huset i Eriks famn och vi slår oss ner runt bordet. Vi möter Romans fru Anja och fyra barn, som är två tvillingpar.

– Min mamma var tvilling, det tycks gå i familjen, förklarar Roman.

Yulia och Yeva fyller firar sin femte födelsedag samtidigt som vi är på besök. De yngre tvillingparet, Taras och Uliana, är två år. I köket har många lappar fästs på olika saker, för att bli bättre på vad föremålen heter på svenska.

– De är ambitiösa med språket. Men ibland har översättningen givit märkliga resultat, då har jag rättat stavningen, säger Erik.

– Svenska är svårt för oss. Det är en helt annan språkgren, Tjeckiska eller Polska skulle varit enklare för oss att lära, förklarar Roman.

Vi kan enkelt fastslå att ukrainska inte direkt enkelt rullar av våra svenska tungor då vi försöker oss på fraser som ”Grattis på födelsedagen” och ”Tack”. Barnen omger Erik och lammet Maggan får mycket kärlek och hela scenen känns som en idyll taget ur en film. Men i bakhuvudet minns vi anledningen till varför de kommit till Sverige.

Runt om i köket finns små lappar med de svenska orden på saker. Villigheten att lära sig språket är stort, även om Roman förklarar att svenska ligger långt från deras eget tungomål, en helt annan språkstam.

– Det är lätt att känna att det är rimligt att de är här hos oss, säger Erik.

Erik och hans sambo Ida har en tvåårig dotter som heter Alma, som tycker det är kul med nya vänner på gården.

– De kommer även gå på samma förskola, 15 timmar i veckan. Det ger barnen en jättebra möjlighet att lära sig svenska innan förskoleklass, säger Erik.

Medan barnen ömsom gullar med fåret och ömsom äter den serverade sockerkakan och nyfiket tittar in i fotografens kamera, fortsätter vi prata om tillvaron, kriget. Ukraina och Sverige. Vi får bland annat reda på att det finns en till familj från Ukraina med två vuxna och två barn, mannen i den familjen har erfarenhet av stålindustrin och hoppas på sikt kunna få jobb lokalt.

– Vi är jätte tacksamma för Sverige och den hjälp vi fått, avslutar Roman då vi tar avsked.

Text: Johan Beijer

Foto: Henrik Westberg