Bilden. Alla heter hon vars make nu är soldat i Ukraina.

Svetlana med sonen Maxim, Julia med Andrii och Artem. Och Alla med dottern Diana har alla flytt från krigets Ukraina, från huvudstaden Kyiv, där de levde sina liv.

Julia är småskolelärare med 32 elever i första klass. Till veckan påbörjas distansundervisningen till de elever runt om i Europa som har tillgång till internet. Men många sitter i skyddsrum utan uppkoppling.

Det var ett enkelt beslut att lämna hemmen, så fort de första bomberna föll.

– Vi flydde till släkt och vänner, berättar Svetlana. Men snart föll bomberna där också.

– Det var därför vi inte packade något, vi trodde vi skulle behöva fly en kort bit, säger Julia.

Vid intervjun är det åtta dagar sedan familjerna anlände till Sverige. De är alla vänner sedan tidigare med Lana Sushko som ordnade boende åt dem hos Jamie och Malin, och som själv tog emot tre familjer (läs artikeln här)

Smärta, rädsla och hat. Det är orden Svetlana väljer för att sätta ord på känslorna. Julia tycker att de ringar in allt.

– Det är hemskt att se förstörelse, dödande av barn och människor, säger Svetlana.

*Svetlana arbetade på ett energibolag i Ukraina, nu är hon här i Ockelbo med sonen Maxim.*

Julia och Svetlanas respektive män är båda vakter och gör gränskontroller och andra uppgifter på olika ställen. De har relativt god kontakt med dem och får dagliga uppdateringar. Men oron finns där, ständigt.

För Alla, vars make är soldat, blir det längre perioder mellan kontakten. För att inte röja vart han befinner sig och beroende på situtationen kan det dröja upp till tre dagar innan hon och dottern Diana får kontakt med honom.

Familjerna är jättetacksamma att de fick komma till Ockelbo.

– Jag och Malin pratar och gråter tillsammans, berättar Svetlana och Malin utbyter en varm blick med henne.

*Andrii, Julias äldste, skulle precis fylla 18 år några dagar efter att kriget startade. Att ta värvning var varken han eller familjen mentalt förberedda på.*

Det råder två verkligheter. En här i vardagsrummet hos Jamie, där samtalet är hjärtligt. Samtidigt är deras föräldrar kvar i Ukraina också och de beskriver hur de försöker ha kontakt, men att oron ändå finns där hela tiden: lever de?