Journalistiska serier – med lite extra kött på benen

Ursprungligen publicerad i Kuxabladet nr 140

Journalistiska serier har varit en relativt ovanlig genre i serievärlden, men har börjat dyka upp alltmer sedan 1990-talet. Formen växte fram ur den självbiografiska berättartekniken då författarna ville föra in mer fakta i de historier de ville berätta. 

Den stora banbrytaren och förgrundsgestalten inom denna genre är Joe Sacco. Med serier som "Palestina: ockuperad nation - rapporter från Gaza och Västbanken", ” Fixaren - en historia från Sarajevo” och ”Gaza – fotnoter till ett krig” har han fört in en journalistisk dimension i de självbiografiska serierna. Saccos bakgrund är givetvis en bidragande orsak till det han skriver om ämnen i och med att han är utbildad journalist.

Men varken journalistiken eller hans hobby, serieskapande, gick särskilt lysande innan han valde att kombinera sina två kunskaper. Karriären tog fart då han befann sig mitt uppe i Gulf-kriget. Upplevelserna i West Bank och Gaza-området mellan december 1991 och januari 1992 ledde till seriealbumet ”Palestina: ockuperad nation - rapporter från Gaza och Västbanken”. När det kom ut blev albumet mycket uppmärksammat och en ny seriestjärna var född. 

Saccos verk låg också rätt i tiden på ett annat sätt

Saccos verk låg också rätt i tiden på ett annat sätt. Redan under 1960-talet dök begreppet New Journalism upp. Det är en benämning på en mer subjektiv, personcentrerad form av journalistik. Detta sätt att berätta använder sig av grepp som monologer och användandet av att scener samt detaljrika miljöbeskrivningar. Förgrundsfigurerna är Tom Wolf och Truman Capote. Denna form av journalistisk har sedan 1960-talet ökat i popularitet. Idag är den här typen av journalistik mycket vanlig i och med att den även nått TV- och filmvärlden via Michael Moore, Morgan Spurlock med flera. 

Gaza - Fotnoter till ett krig av Joe Sacco, Serien Rocky med albumet So watcha sayin, av Martin Kellerman och Palestina av Joe Sacco. 

Många kritiker menar att New Journalism har stagnerat och tappat sin forna tyngd. Fakta i skönlitterär form har blivit en industri och har på det sättet tagit udden av innehållet. Men samma kritiker menar att serieformen fortfarande har denna udd i och med att genren inte tas på allvar. På det sättet överraskar innehållet. Precis som New Journalism gjorde på 1960-talet. Precis när New Journalism ansågs vara förlegad dyker alltså Sacco upp och blåser liv och förnyelse i denna journalistiska form.

Dessutom finns det i USA många fall där seriejournalisten släpps in eftersom han/hon inte har någon kamera. Det fall är som mest tydligt är då Sue Coe valde att undersöka köttbranschen. Seriejournalisten besökte många slakterier och liknande köttproducenter. Eftersom Coe inte hade någon kamera ansågs hon vara ofarlig. Beskrivningar av misär och elände brukar nämligen inte räcka långt utan bilder. Hennes journalistiska seriealbum ”Dead Meat” innehöll mycket riktigt inga fotografier, däremot många mycket tydliga illustrationer. Den kanske mest kraftfulla och störande bilden var på en man som tar bort näbbarna på kycklingar. Albumet väckte mycket uppmärksamhet när det kom 1996 på ett sätt som köttbranschen aldrig kunnat ana och gav upphov till en debatt om hur vi egentligen behandlar djur. Dessvärre är ”Dead Meat” inte lätt att få tag på idag. Men exemplet visar på den kraft ett reportage i serieform kan ha. 

Än så länge är det inte många svenska serieskapare som tagit sig an journalistik i serieform. Några exempel finns dock. Bland annat har Daniel Ahlgren (”Samtal med Stefan”), Lotta Olsson (”Ända hit”) och Simon Gärdenfors (”Lura mig”) publicerat intervjuer i serieform i sina album. Martin Kellerman har publicerat tecknade artistintervjuer i tidningen ”Rocky” och i serieboken "So watcha sayin'". Hoppeligen kommer denna typ av serier att öka ytterligare, både i Sverige och utomlands.