Föreläsning - Livet blir bättre
Andreas Jonssons arbete med antidiskriminering, normkritik och mänskliga rättigheter föddes ur ett personligt engagemang och började 2012. Den 8 maj föreläste han vid Perslundaskolan, på dagen inför högstadieungdomar och på kvällen hölls en öppen föreläsning för vårdnadshavare.
– Tur och retur reser jag 12 timmar för att träffa just DIG. För att påminna om något vi alla redan vet, och ändå ser världen ut som den gör.
– Jag vill se förändring!
Är alla människor värda lika mycket? Får en kille gå klädd som han vill? När förlorar en människa sin värdighet?
Andreas går i sitt anförande direkt på de tunga frågorna, berättar om politisk korrekthet och etablerar snabbt en bra kontakt med fnittriga högstadieelever. Bredvid sig på scen står ett par röda skor med höga klackar.
Dessa skor, i kombination med en glittrig paljettklänning bar Andreas vän Josef en kväll på väg hem från en fest. Han misshandlades svårt på tunnelbanan och förblev medvetslös i 18 timmar, på grund av sitt klädval.
– Ombord på tunnelbanevagnen fanns 36 medpassagerare. 36 mobiltelefoner. Tio larmknappar. Ingen gör något.
– Utan att utsätta sig för fara kan vem som helst trycka på larmknappen, eller ringa ett nödsamtal när de lämnat tunnelbanan.
Ingen gjorde någonting. Tåget går vidare, 5 hållplatser, många personer som bevittnat misshandeln kliver av längs sträckan och fortsätter som om ingenting har hänt. På ändstationen hittas Josef slutligen av en städare.
Det är svårt att ta in.
FOTO: Johan Beijer, Kuxagruppen AB
Bakom sig på scenen har Andreas en filmduk på vilken en bild på en ung pojke visas. Det är ett foto på Andreas som nioåring, en nioåring som hade det mycket tufft. Han var dagligen utsatt för fysiskt och psykisk misshandel i skolan. Livet gick för Andreas del inte ut på att leva, utan att överleva. Han berättar om alla lager han lade på som fick honom att klara dagarna.
Framförallt var det idrotten som var mardrömmen. Han var den som aldrig vald när lag indelades och den som fick lära sig att inta igelkottsposition på golvet i omklädningsrummet, eftersom det bättre mildrade smärtan av handdukssnärtarna som utdelades av klasskamraterna – Bättre på ryggen än i ansiktet.
Hemma funderade han på vad han kunde säga till mamma för att slippa gå till skolan, alla ursäkter utom sanningen. Vid ett tillfälle fejkgrät han och låtsades ha ont i magen till den grad att läkarna trodde att han hade fel på njurarna.
– De skulle öppna upp mig samma kväll. Skulle jag säga sanningen eller bli knivhuggen?
Efter operationen, där man givetvis inte hittade några fel på njuren, slapp Andreas gå till skolan i tre veckor och tre månader från idrotten. Om den belöningen kändes värd priset förtäljer inte historien.
En dag när Andreas var 24 år hade han bestämt sig för att ta sitt liv och stod redo att hoppa av en bro, men ångrade sig. Han hade fejkat allt i hela sitt liv för att passa in.
– Jag tänkte: Vem hittar man imorgon? Vem är du? Alla kommer förstå allt. Vad kommer de snacka om när jag är borta?
Istället anförtrodde han sig till sina närmaste vänner och berättade allt, varje sanning, varje lögn.
– I 24 år gick mitt liv ut på en sak, överlev skiten. Men man ska leva det istället!
– Idag har jag levt i 11 år och kunnat se mig i spegeln. Han är skitbra killen i spegeln. Zooma ut, livet är större än det där.
Livet vände.
Även om det bara var för sin egen skull skrev den vuxne Andreas ett brev till sitt tioåriga jag. Ett brev som han gjorde offentligt på Facebook och snabbt blev viralt och fick massiv respons. Många följde Andreas exempel och skrev offentliga brev till sina yngre jag. Andreas berättar att han hade behövt en vuxen som kunde krama om honom och berätta att han visste precis vad han gick igenom och berätta att livet blir bättre.
– Det var därför jag satte mig i bilen och åkte hit från Jönköping. För att säga att livet blir bättre.
– Alla har rätten att älska sig själv.
I samlingslokalen har fnittren sedan länge bytts mot total tystnad. Ingen går oberörd från den här föreläsningen, det gäller även de vuxna på plats – vi känner alla igen oss i något av det som berättats. Den ärliga ofiltrerade öppenheten som under en timme flödat från scenen är så stark. Som vuxen bland många ungdomar, varav många förmodligen upplever något liknande varje dag, vill man inte gärna visa sig mindre stark än Andreas som står på scenen. Men allt det där brister då modiga ungdomar inte följer strömmen mot utgången utan går motströms – fram till Andreas för att tacka, prata eller fortsätta lyssna.
Subtilt torkar jag ögonen i min halsduk medan jag plockar ihop min utrustning – det här var den bästa onsdagen på länge.
FOTO: Johan Beijer, Kuxagruppen AB
Läs mer om Andreas Jonssons projekt ”Du är aldrig ensam” på:
www.livetblirbattre.nu och följ på instagram @andreasjonsson.nu