Återblick - Profil Zoltan Horvath
På 50-årsdagen av Ockelbo Basket hedrades Zoltan Horvath som tog sporten till Ockelbo. Här ses Zoltan motta blommor av David Pettersson, 16 februari 2019.
Foto: Henrik Westberg, 2019. KUXAGRUPPEN AB
Detta profilreportage publicerades första gången i Kuxabladet nummer 92, vecka 10, 2016. Skribent Johan Beijer.
Zoltan Horvaths två liv
Staden Sopron i Ungern ligger nära Österrikiska Wien. Här föddes veckans profil för ganska precis 80 år sedan. Zoltan Horvath, hans föräldrar och hans tre syskon fick på nära hand uppleva ett Europa i förändring, krig och revolution.
– Jag minns den dagen då tyskarna ockuperade oss 1943. En morgon var gatorna fulla av lastbilar och stridsvagnar. Det hela gick snabbt och oblodigt till väga, minns Zoltan, som vid tillfället var en sjuårig pojke som tittade ut på ett pågående världskrig genom sitt sovrumsfönster.
Han beskriver dåtida Sopron, bara tre kilometer från den Österrikiska gränsen, som splittrat i sin tillhörighet; det var ett samhälle som fram till ockupationen styrts av aristokratin. Mot slutet av kriget, där Ungern slagits på tyskarnas sida, fick den fascistiska och antisemitiska pilkorsrörelsen makten vilket ytterligare förstärkte ojämlikheter i fördelningar av makt och resurser.
– Jag känner igen tongångarna och splittringen idag, det är i stort sett samma retorik som SD nu bedriver, menar Zoltan.
Kort efter krigsslutet blev Ungern ockuperat av Sovjet, skulle staliniseras och bli en kommunistisk stat.
– Ena dagen studerade vi latin på gymnasiet, måndagen därpå stod ryska på schemat, skrattar Zoltan.
Man kan undra hur lärarna hanterade den omställningen?
– De sa som det var till oss elever: ”Vi har gått en lektion mer än er”.
Zoltans föräldrar beskriver han politiskt liberala. När ryskan introducerades på skolschemat blev barnen inte direkt uppmuntrade att ta till sig språket.
– Du behöver inte läsa det där sa pappa, det spelar ingen roll om du blir underkänd.
Zoltan växte upp med två bröder och en syster. Mamma jobbade som sömmerska och pappa var löneförrättare vid en fabrik. Zoltan bedrev under mitten av 50-talet studier på universitet, statligt finansierad och styrd av regimen. Oro och missnöje växte i Ungern och 1956 gjorde man revolution. Zoltan var själv politiskt aktiv och kring denna tid på väg med en lastbil mat från Sopron till Budapest.
– När vi lämnat maten och Budapest fick vi veta att ryska pansarvagnar rullat in, det blev panik i landet.
Han berättar att de levde i en tid då information inte på något vis var lika självklart som idag, de hade inte ens telefon. På Radio Free Europe talades det vitt och brett om att väst skulle komma till undsättning, men så blev det aldrig.
– Många hade det svårt, det pågick en folkvandring precis som idag men i mindre skala.
Han berättar att i Ungern på den här tiden var det omöjligt att veta vem som var vän eller fiende på gatorna. Nationalsången, alla rikets symboler och den egna flaggan var förbjudna. En del stannade kvar men för många, bland annat för Zoltans familj, var det enda alternativet att packa och gå – de ville bli fria. Det enda Zoltan minns att han bar med sig var en träningsoverall som han under lång tid sparat ihop till, i utseendet lik det ungerska gymnastiklandslagets dräkt.
– Färgen rann av vid första tvätten!
Familjen samlades i ett upptagningsläger i Österrike där arbetet med var flyktingarna skulle kunna ta vägen gjordes direkt på plats. Även om något förenat Europa inte fanns på den här tiden så var det många fler länder som ville hjälpa till och skickade resurser och representanter till platsen. Zoltan blickar tillbaka på mottagandet och minns det med stor tacksamhet.
– Österrikarna gjorde ett fantastiskt jobb, understryker han.
Med föräldrarna trygga i Wien, vände Zoltan till fots tillbaka till Ungern.
– Min syster genomgick en behandling för tuberkulos och vårdades därför på ett sanatorium nära balatonsjön.
Han återvände för att hämta sin syster. De reste till fots och liftade.
– Man var orädd i den åldern; vi försökte till och med lifta med Sovjetiska militärfordon, konstaterar Zoltan.
Vid gränsen fick de sova i en lada hos en bonde.
– Vi fick reda på när nattvaktsbytet skedde och tog oss över i månljuset då, berättar Zoltan.
Nu kunde familjen resa vidare och hamnade på en buss mot landet Sverige, i sin hand fick de en liten broschyr som i stora drag beskrev landet socialt, politiskt och ekonomiskt. Efter tre dagar ankom de med buss till Mölle utanför Helsingborg och fick bo på ett flott hotell kallat Erstahus.
– Det var vinter när vi kom och hotellet användes endast på sommaren, så det stod tomt.
Studenter från Lund kom och höll språklektioner och försökte lära sig om de nyanländas tidigare erfarenheter.
– Jag var gymnast och hamnade snart nog på Lillsveds gymnastikfolkhögskola där jag inledde utbildning till gymnastiklärare.
Familjen fick tids nog lämna Mölle och flytta till en camping i Malmö. Efter ett par år fick de en lägenhet i staden där föräldrarna bodde kvar tills de gick bort.
Idrotten blev en identitet för Zoltan. Kanske ett resultat lika mycket av talang och intresse som behovet utav just identitet, när hans land, språk och allting bekant för honom lämnats bakom. Han tränade såväl idrott som svenska språket med Hammarbygymnasterna.
– Idrott är den bästa integrationen. På den tiden fanns inget SFI utan man fick passa på att ha pratstunder när tillfälle bjöds.
En tidigare inflyttad ungrare arrangerade ideella språkträffar som han gick på. Under sommaren 1957 jobbade Zoltan som bagare på Värmdö. Kvällarna ägnades åt biobesök för att lära sig mer svenska. Han tittade ofta på utländska filmer då dessa hade svenska undertexter.
– I början förstod jag kanske 5% av det som sades, men i slutet av sommaren 60%.
1959 tog Zoltan gymnastiklärarexamen vid GCI (nuvarande GIH). Bara 2,5 år efter att han kommit till Sverige fick han jobb som gymnastikdirektör på kommunala realskolan i Ockelbo (motsvarande högstadiet).
– Jag ville göra gymnaster av alla!
Men det var en annan idrott som alltid utövades som avslutning på Zoltans extra gymnastikträningar som eleverna fattade tycke för – nämligen basket.
– Det fanns korgar fästa på enkla playwood skivor, vi målade själva dit linjerna även på golvet.
I gymnastiksalen gick det att spela matcher och även om det blev trångt så rymdes 50-60 personer i publik också.
– Problemet med att spela matcher var att utbilda domare och protokollförare. Det fanns ingen erfarenhet överhuvudtaget.
På lördagarna höll basketklubben öppet hus, det var bara för föräldrarna att lämna av barnen så fick de spela basket.
– De äldre spelarna lärde de yngre, vår verksamhet då ser ut ungefär som det gör i klubben idag.
1969 utsågs Zoltan till ordförande för Ockelbo Basket som han var med och startade. Basketen i Ockelbo växte, ungdoms SM hölls på orten 1971 där Ockelbo föll i finalen mot Solna. Föräldrarna engagerade sig med pappers- och pantinsamlingar och ungdomarna jobbade på plantskolan i Brattfors för att kunna åka på resor till USA, Island och Kanada. Zoltan blev minibasketansvarig inom Svenska basketförbundet 1971 och Ockelbo nådde framgångar inom ungdomsbasketen, hade utbytesprogram med ett kanadensiskt lag och fick även med spelare i juniorlandslaget.
– Min filosofi var att sysselsätta ungdomarna upp till gymnasieåldern, sen ville jag inte hålla dem kvar, berättar Zoltan.
Sina sista 15 år i yrkeslivet var han verksam som rektor i Sandviken. Han jobbade också på länsskolnämnden och var med och utvecklade det friskvårdsprogram som finns på högskolan. I förra veckan fyllde Zoltan Horvath 80 år. Han firade med en resa för att träffa sina bröder, som till vardags bor i Kanada och Holland.
– Snart har jag bott 60 år i Ockelbo och det är jag stolt över, avslutar han.
Ett stort grattis Zoltan och tack för en inblick i ditt rika liv!