Äntligen takt med tiden - krönika av Eva Bingel
Morötter odlade lokalt, på skördedagarna 2022. Foto: Henrik Westberg, Kuxabladet
En högst ovanlig och väldigt behaglig känsla har fyllt mig på sistone. Och det är den lätta självbelåtenheten som kommer av att ha fattat ett riktigt bra beslut. För att allt ska bli begripligt ska jag väl informera om att det verkligen inte hör till vanligheten.
Jag är van vid att köpa en bil, reparera och reparera och till sist sälja den med jätteförlust. Jag har tackat nej till diverse bostadsaffärer eftersom min analys alltid har lett till slutsatsen att priset är så fruktansvärt högt att pengarna aldrig går att få igen vid en försäljning. Jösses så fel jag har haft! Hela tiden! Varje gång!
Mina strategier när det gäller jobb och karriär har delvis följt samma mönster fast där har det nog mer handlat om brist på strategi än något annat. Jag har liksom åkt med och kanske fattat lite väl snabba och spontana beslut. Men för tydlighets skull så är det här inte något som jag beklagar jättemycket.
Men sammantaget var det med en stor ångestklump i magen som jag i november begrundade mitt senaste beslut att sälja lägenheten i Stockholm och flytta på heltid till huset i Ockelbo. Jamen det är ju här som du trivs bäst, resonerade jag. Varför då hålla på och konstra?
Men ångesten växte medan jag såg mina gamla vänner och generationskamrater undan för undan sälja sina hus och flytta till pensionärspraktiska lägenheter. Gräsklippning,
snöskottning, planteringar, husmålning, fönsterrenovering etc. etc. ”Så himla skönt att slippa” löd kören. ”Mina knän klarar inte trapporna längre”, tillade andra stämmor. ”Äntligen fri”, trumpetade någon.
Då kom det över mig: Vad i hela friden har du gjort människa? Vad tänker du på egentligen? Jo nu vet jag det och kan berätta.
Då kom det över mig: Vad i hela friden har du gjort människa? Vad tänker du på egentligen? Jo nu vet jag det och kan berätta. Jag har gjort rätt och jag tar till skillnad från mina bekväma kompisar mitt ansvar för liv och säkerhet i Sverige. Det insåg jag efter att ha lyssnat på ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, ÖB Mikael Bygdén och statsminister Ulf Kristersson när de talade på konferensen Folk och försvar nyligen i Sälen.
De klargjorde att vi medborgare måste bereda oss på en krigssituation och ta eget ansvar för att klara livhanken, något som nog de flesta av oss förstår. Men det är inte superenkelt att överleva i en lägenhet i Stockholm om el, värme och vatten försvinner under längre tid.
Intressant nog berättade varken Bohlin eller Kristersson om hur de i sina roller tänkte steppa upp och stärka vår gemensamma beredskap, till exempel när det gäller infrastruktur och skyddsrum. Inte ett ord. Men om vi säger så här: ”Om ni två gör er läxa så kommer jag att bidra med allt vad jag kan.”
Jag kan konstatera att jag har vedspis, kakelugn och brunn där jag kan hinka upp vatten. Kniper det kan jag odla och utöka odlingarna till våren, inte minst med potäter. Dessutom har jag en hyfsat sval källare.
Mitt hus, som är lite för stort för bara mig, kan bli tillflykt för dem som riskerar att frysa eller svälta ihjäl i sina lägenheter i Stockholm. Kom bara, jag har sängplatser för många om man inte är så kinkig. Här i Ockelbo är överlevnadschanserna betydligt större än i en större stad.
Sedan lyssnade jag på en så kallad ”prepper” i radion och fick då klart för mig att det viktigaste när man förbereder sig för krig och kris inte är att ha en stor vattendunk utan att man bygger nätverk med sina grannar.
Sedan lyssnade jag på en så kallad ”prepper” i radion och fick då klart för mig att det viktigaste när man förbereder sig för krig och kris inte är att ha en stor vattendunk utan att man bygger nätverk med sina grannar. Ensam är du ingen, hur mycket konserver du än har i skafferiet, löd budskapet.
Även där har jag gjort rätt tänkte jag triumferande när jag satt i det trevna köket och fikade hos min granne, tillsammans med andra fina grannar.