Vi minns - Ewa Lundström
Ewa Lundström under ett reportage med KUXABLADET. FOTO: Henrik Westberg, KUXAGRUPPEN AB
När Ewa Lundström gick bort förlorade världen en stor, varm, modig och inspirerande människa. Redaktionen vill rikta sitt stöd i sorgen till både familj och Ewas många vänner och bekanta. Vi hoppas att ni finner tröst i de många roliga, spontana och livliga stunder ni delat tilsammans. Artikeln nedan är ett profilreportage med Ewa från sommaren 2017 - det är så, och med glädje, vi minns henne.
(Publicerades första gången vecka 36, 2017)
Lite i skymundan men med förstaparkett mot bysjön ligger paret Lundströms nybyggda hus där Ewa också har sin studio för hudterapi. Sommaren har inte riktigt släppt taget och även om blåser från sjön är det varmt och behagligt.
Ewa tar emot oss med ett leende i entrén.
- Jag skakar inte i hand, jag kramas, säger hon och bjuder stora famnen.
Vi träder in i huset där inredningen går i vitt och brunt, med en öppen planlösning och bilder på väggarna, på barn, barnbarn och föräldrar och utsikt mot sjön.
- Det är svårt att prata om sig själv, att minnas årtal. Men som flicka hette jag Leidermark och pappa hette Erik och mamma hette Vera, berättar Ewa medan kaffet bryggs. Pappa arbetade vid järnvägen och mamma på Konsum som låg i en byggnad bredvid gamla mejeribyggnaden.
- Jag gick fyraårig realskola, som det hette på den tiden. Mamma startade affären Chic 1958.
- De åren var vi ett stort tjejgäng och det var roliga år. Jag älskar att dansa, att klä mig i högklackade skor och åka till Fyren i Norrsundet och dansa. Det var stort där då, kring 1963, och det kom busslaster med folk långväga ifrån för att dansa.
- Jag tycker om att kramas, skratta och ha roligt!
- Men efter realen fick mamma reda på en kosmetologutbildning i Malmö. Den kom jag in på och flyttade dit. Det ledde till att jag till slut fick jobb i Stockholm.
- Jag hade fina betyg från utbildningen i Malmö, men chefen för Sidenhuset, som det hette — ett slags NK — sa att betygen inte spelade någon roll. Jag fick provbehandla hans fru med en ansiktsbehandling. Hon tyckte om den och jag fick jobbet. Idag har jag 52 år i yrket.
Åren där efter arbetade Ewa som resande i smink och sålde i hela Norrland. Därefter studerade hon Hudhygienist på universitet.
- Det var för att malignt melanom kommit mera och jag behövde den kunskapen för att sända kunderna vidare till läkare vid behov.
Men hon hade träffat Anders Lundström och flyttade tillbaka till Ockelbo.
- Tillbaka i Ockelbo arbetade jag med mamma i affären där jag arbetade med hudterapi.
Ewa och Vera i Parfymeri Chic.
Ewa och Anders fick barn 1970. Det blev tvillingarna Per och Pernilla. Ewa tog det lite lugnare med arbetet under de första åren och paret planerade för att bygga hus på Marstrand i Ockelbo. Huset stod färdigt 1975 och de bodde där till 1980, sedan blev det ett storhus vid Sjöängsvägen fram till 2007 då de hittade tomten som de nu bor på.
- Det var en äldre man jag tog kontakt med och vi fick köpa hans lilla hus här vid stranden intill Bysjön.
Huset har hon ritat själv, med hjälp av arkitekt och maken Anders har, förutom det de lejt bort, stått för byggandet.
- Han tog pension på fredagen och började jobba med huset på måndagen, säger Ewa och skrattar.
- Hela tomten lutade, och man kan väl säga att hela min pensionsförsäkring har gått åt till grus, utropar Ewa med ett skratt.
Det är alltid nära till skratt och Ewa utstrålar hjärtlighet. Hon har många år i ett yrke där hon inte bara behandlat människors yttre, utan även deras inre.
- Det blir många samtal, man fungerar som en slags psykolog. Det gäller ju hela välbefinnandet när de kommer till mig och jag har lyssnat mycket genom åren, berättar Ewa.
Ewa utbildade sig även till tandsköterska och arbetade på folktandvården under åtta år.
- Men på den tiden var tandsköterska inte vad det är idag, mest stod man och sög saliv. Det var inget givande yrke och jag längtade tillbaka till yrket som hudterapeut.
Sagt och gjort sade hon upp sig och startade sin eget företag.
- På den tiden var det mest, hur ska jag uttrycka mig, de som hade det lite bättre ställt som kom till behandlingarna. Men jag ville att alla skulle ha råd, så jag tog nog inte alltid marknadspriser.
- Under åren vände det där och fler och fler ville komma till mig för behandlingar. Mot mitten av 80-talet var det även många män som kom för att behandla sina fötter.
- Jag hade ett avtal med Ockelbo kommun, där invånare fick subventionerade priser hos mig och som mest hade jag sexhundra kunder i kvartalet. Det blir många fötter det!
Vid sidan av karriären och familjen har Ewa alltid brunnit för revyn som hon var med i under 25 års tid.
Detalj i hemmet. FOTO: Johan Beijer, KUXAGRUPPEN AB.
- Pappa Erik hade varit en av de som hållit i revyerna i Ockelbo under 40 - 50-talet, men det har jag inga direkta minnen av, bara foton. När jag höll på var det Willy Frank som var ansvarig och tagit över efter pappa.
- Tiljan, som det hette, var väldigt populärt. Jag började 1974.
Ewa berättar ett minne från mitten av 80-talet, när Willy Frank kom upp från Stockholm där han sett en föreställning som hette Oh Calcutta.
- Oh Ockelbo, ska den heta, sa han till mig då, och vi ska vara nakna på scenen!
- Nej, sa jag, det går inte för sig. Jag hade ju fått tvillingarna ganska nyligen och ja, hur skulle det se ut? Men han fick många i ensemblen att ta av sig. Det var lite barbröstat men de hade ju små byxor på sig. Jag tog dock inte av mig kläderna.
-Det var en sensation. Omvärlden var i chock! Det stod om oss i veckotidningarna på stora uppslag, med bilder och artiklar.
- Då fick vi betalt också, en hundralapp, på grund av alla besökare. Men det var också enda gången. Annars jobbade vi ju alltid idéellt.
Nu för tiden ägnar sig Ewa åt att skriva om revyåren och att sjunga.
Ewa njuter av solen på bryggan vid Bysjön, Ockelbo. FOTO: Johan Beijer, KUXAGRUPPEN AB.
- Jag försöker skriva om de där åren, om allt som hände. Det ska bli väldigt roligt att sätta sig och få ner allt. Sedan sjunger jag också med Jennys Joyfools och vi ska uppträda på Å-draget och även i kyrkan längre fram. Det blir 60-talslåtar. Det är så roligt!
- Sedan har jag hittat en väldigt intressant bok efter pappa, där han dag efter dag har skrivit ner vad han tjänade, vilka timmar han arbetade och hur mycket skatt han betalat under åren vid järnvägen. Det kanske järnvägsmuseet har något intresse av?
I Ewas liv har det ofta varit att hon hoppat på olika saker. Vid fyllda femtio blev hon erbjuden att jobba en säsong i Sälen. Hon åkte dit och bodde i husvagn.
- Det stormade den där dagen, och alla gäster hade åkt hem från säsongen. Det blåste så pass att takluckan på husvagnen blåste av. Jag fick klättra upp på taket och tejpa fast kuddar över hålet, berättar Ewa glatt.
Fyllda sjuttiotvå år fortsätter Ewa arbeta med hudterapin.
- Det är ett möte med en person, och det gäller att skapa en individuell behandling, som passar. Men det märks att jag blir äldre, även om jag tycker jag är tjugofem år fortfarande tar kroppen stryk, säger Ewa och visar ett blåmärke på högra axeln. Det är från fotvårds-tången, när jag klämmer ihop den anstränger jag tydligen axeln och den har tagit stryk.
Den närmaste tiden ska hon därför ta det lite lugnare med arbetet och ägna sig mer åt skrivandet, sjungandet och barnbarnen.
- Sedan har de bett mig ha kurser i Aromaterapi också, som jag är utbildad i. Men vi får se.
- Ni vet inte om någon bra skrivarkurs, avslutar Ewa innan vi går. Det lyser i ögonen av nyfikenhet och lust att utvecklas.
Att vara tjugofem vid sjuttiotvå är ingen konstighet.